Johannes uppenbarelse 6-10

Kapitel 6De sex första inseglen brytas.
1. Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag
hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst:
»Kom.»

2. Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en
båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom
segrare och för att segra.

3. Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra
väsendet säga »Kom.»

4. Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som
satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att
människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev
honom givet.

5. Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje
väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen
som satt på den hade en vågskål i sin hand.

6. Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena
säga: »Ett mått vete för en silverpenning[1] och tre mått
korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke
skada.»

7. Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde
väsendets röst säga: »Kom.»

8. Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den,
hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem
gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
jorden.

9. Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de
människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull
och för det vittnesbörds skull, som de hade.

10. Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och
sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva
vårt blod av jordens inbyggare?»

11. Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem
blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro,
till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som
skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

12. Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en
stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och
månen blev hel och hållen såsom blod;

13. och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett
fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark
vind.

14. Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa;
och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.

15. Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och
alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria,
dolde sig i hålor och bland bergsklippor.

16. Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och
döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för
Lammets vrede.

17. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?»

Kapitel 7Guds tjänare bland Israels barns stammar tecknas med insegel. En stor skara ur alla folk står inför Guds tron och lovar honom.
1. Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla
tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa
över jorden eller över havet eller mot något träd.

2. Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den
levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra
änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet,

3. och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon
skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på
deras pannor.»

4. Och jag fick höra antalet av dem som voro tecknade med insegel,
ett hundra fyrtiofyra tusen tecknade, av alla Israels barns
stammar;

5. av Juda stam tolv tusen tecknade,
av Rubens stam tolv tusen,
av Gads stam tolv tusen,

6. av Asers stam tolv tusen,
av Neftalims stam tolv tusen,
av Manasses’ stam tolv tusen,

7. av Simeons stam tolv tusen,
av Levi stam tolv tusen,
av Isaskars stam tolv tusen,

8. av Sabulons stam tolv tusen,
av Josefs stam tolv tusen,
av Benjamins stam tolv tusen tecknade.

9. Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara
ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål stå inför
tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida
kläder och hade palmer i sina händer.

10. Och de ropade med hög röst och sade: »Frälsningen tillhör vår
Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.»

11. Och alla änglar, som stodo runt omkring tronen och omkring de
äldste och de fyra väsendena, föllo ned på sina ansikten inför
tronen och tillbådo Gud

12. och sade: »Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen
och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i
evigheternas evigheter. Amen.»

13. Och en av de äldste tog till orda och sade till mig: »Dessa som
äro klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka äro de, och
varifrån hava de kommit?»

14. Jag svarade honom: »Min herre, du vet själv det.» Då sade han
till mig: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och
som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.

15. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i
hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt
tabernakel över dem.

16. ‘De skola icke mer hungra och icke mer törsta,
och solens hetta skall icke träffa dem,
ej heller eljest någon brännande hetta.

17. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och
leda dem till livets vattenkällor, och ‘Gud skall avtorka alla
tårar från deras ögon’.»

Kapitel 8Det sjunde inseglet brytes. De sju änglar som stå inför Gud mottaga basuner. En annan ängel offrar rökelse. De fyra första änglarna stöta i sina basuner.
1. Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en
tystnad, som varade vid pass en halv timme.

2. Och jag fick se de sju änglar, som stå inför Gud; åt dem gåvos sju
basuner.

3. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade
ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse var given åt honom,
för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det
gyllene altare som stod framför tronen.

4. Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner
upp inför Gud.

5. Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eld från altaret
och kastade elden ned på jorden. Då kommo tordön och dunder och
ljungeldar och jordbävning.

6. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo
att stöta i sina basuner.

7. Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat
med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av
jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och
allt grönt gräs brändes upp.

8. Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett
stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen
av havet blev blod.

9. Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom;
och tredjedelen av skeppen förgicks.

10. Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen
en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned
över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.

11. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev
bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför
att det hade blivit så bittert.

12. Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade
hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och
tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades
och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

13. Sedan fick jag i min syn höra en örn, som flög fram uppe i
himlarymden, ropa med hög röst: »Ve, ve, ve över jordens
inbyggare, när de tre övriga änglar, som skola stöta i basun,
låta sina basuner ljuda!»

Kapitel 9Den femte och den sjätte ängeln stöta i sina basuner.
1. Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna
vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs
nyckeln till avgrundens brunn.

2. Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen,
lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av
röken från brunnen.

3. Och ur röken kommo gräshoppor ut över jorden; och åt dem gavs
samma makt som skorpionerna på jorden hava.

4. Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gräset på jorden
eller något annat grönt eller något träd, utan allenast de
människor som icke hade Guds insegel på sina pannor.

5. Och åt dem blev givet att, icke att döda dem, men att plåga dem
i fem månader; och plågan, som de vållade var såsom den plåga
en skorpion åstadkommer, när den stinger en människa.

6. På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna
den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån
dem.

7. Och gräshopporna tedde sig såsom hästar, rustade till strid. På
sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av
guld. Deras ansikten voro såsom människors ansikten.

8. De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom
lejons.

9. De hade bröst, som liknade järnpansar; och rasslet av deras
vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar
störta fram till strid.

10. De hade stjärtar med gaddar, såsom skorpioner hava; och i deras
stjärtar låg den makt de hade fått att i fem månader skada
människorna.

11. Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn på
hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon[1].

12. Det första ve har gått till ända; se, efter detta komma ännu två
andra ve.

13. Och den sjätte ängeln stötte i sin basun. Då hörde jag en röst
från de fyra hornen på det gyllene altare, som stod inför Guds
ansikte,

14. säga till den sjätte ängeln, den som hade basunen: »Lös de fyra
änglar, som hållas bundna invid den stora floden Eufrat.»

15. Och de fyra änglarna löstes, de som just för den timmen, på den
dagen, i den månaden, under det året hade hållits redo att dräpa
tredjedelen av människorna.

16. Och antalet ryttare i de ridande skarorna var två gånger tio
tusen gånger tio tusen; jag fick höra att de voro så många.

17. Och hästarna och männen som sutto på dem tedde sig för min syn
på detta sätt: männen hade eldröda och mörkblå och svavelgula
pansar; och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap
gick ut eld och rök och svavel.

18. Av dessa tre plågor — av elden och röken och svavlet som gick
ut ur deras gap — dödades tredjedelen av människorna.

19. Ty hästarnas makt låg i deras gap och i deras svansar. Deras
svansar liknade nämligen ormar, och hade huvuden, och med dem
var det, som de gjorde skada.

20. Men de återstående människorna, de som icke hade blivit dödade
genom dessa plågor, gjorde icke bättring; de vände sig icke ifrån
belätena, som de hade gjort med egna händer, och upphörde icke
att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och
koppar och sten och trä, som varken kunna se eller höra eller
gå.

21. De gjorde icke bättring och upphörde icke med sina mordgärningar
och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.

Kapitel 10Ängeln med den öppna bokrullen. De sju tordönen.
1. Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han
var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans
ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare;

2. och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte
sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden.

3. Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när
han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster.

4. Och sedan de sju tordönen hade talat, tänkte jag skriva, men jag
fick då höra en röst från himmelen säga: »Göm såsom under
insegel vad de sju tordönen hava talat, och skriv icke upp det.»

5. Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin
högra hand upp mot himmelen

6. och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom
som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå
är, och havet och vad däri är, och sade: »Ingen tid skall mer
givas,

7. utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker
att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut
fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har
förkunnat för sina tjänare profeterna.»

8. Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter
tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som
ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.»

9. Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle giva
mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den;
den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall
den vara söt såsom honung.»

10. Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var
i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände
jag bitter plåga i min buk.

11. Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många
folk och folkslag och tungomål och konungar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska