Johannes uppenbarelse 16-20

Kapitel 16De sju änglarna utgjuta Guds sju vredesskålar på jorden.
1. Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju
änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på
jorden.»

2. Och den förste gick åstad och göt ut sin skål på jorden. Då
kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro
vilddjurets märke och tillbådo dess bild.

3. Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till
blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser
i havet dogo.

4. Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och
vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.

5. Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är
och som var, du helige, som har dömt så.

6. De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock
du givit dem blod att dricka; de äro det värda.»

7. Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige,
rätta och rättfärdiga äro dina domar.»

8. Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt
att bränna människorna såsom med eld.

9. Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de
Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde
icke bättring och gåvo honom icke ära.

10. Och den femte göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då blev
dess rike förmörkat, och människorna beto sönder sina tungor i
sin vånda.

11. Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders
skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina
gärningar.

12. Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då
torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna
från östern.

13. Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske
profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.

14. De äro nämligen onda andar som göra tecken, och som gå ut till
konungarna i hela världen, för att samla dem till striden på
Guds, den Allsmäktiges, stora dag.

15. (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och
bevarar sina kläder, så att han icke måste gå naken, och man får
se hans skam.»)

16. Och de församlade dem till den plats som på hebreiska heter
Harmagedon.

17. Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst
ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»

18. Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en
stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att
dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till
på jorden.

19. Och den stora staden rämnade sönder i tre delar, och folkens
städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så
att han räckte det kalken med sin stränga vredes vin.

20. Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.

21. Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på
människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen
vållade, ty den plågan var mycket stor.

Kapitel 17Skökan på vilddjuret. Lammets seger.
1. Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med
mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora
skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,

2. hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens
otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»

3. Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en
kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat
med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.

4. Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld
och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene
kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.

5. Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse:
»Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till
styggelserna på jorden.»

6. Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu
vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg
henne.

7. Och ängeln sade till mig: »Varför förundrar du dig? Jag skall
säga dig hemligheten om kvinnan, och om vilddjuret som bär
henne, och som har de sju huvudena och de tio hornen.

8. Vilddjuret som du har sett, det har varit, och är icke mer; men
det skall stiga upp ur avgrunden, och det går sedan i
fördärvet. Och de av jordens inbyggare, vilkas namn icke från
världens begynnelse äro skrivna i livets bok, skola förundra
sig, när de få se vilddjuret som har varit, och icke mer är, men
dock skall komma. –

9. Här gäller det att äga ett förstånd med vishet. De sju huvudena
äro sju berg, som kvinnan tronar på. De äro ock sju konungar;

10. fem av dem hava fallit, en är, och den återstående har ännu icke
kommit, och när han kommer, skall han bliva kvar en liten tid.

11. Och vilddjuret som har varit, och icke mer är, det är självt den
åttonde, och dock en av de sju, och det går i fördärvet.

12. Och de tio horn som du har sett, de äro tio konungar, som ännu
icke hava kommit till konungavälde, men som för en kort tid,
tillika med vilddjuret, få makt såsom konungar.

13. Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och
myndighet åt vilddjuret.

14. De skola giva sig i strid med Lammet; men Lammet jämte de
kallade och utvalda och trogna som följa det, skall övervinna
dem, ty Lammet är herrarnas herre och konungarnas konung.»

15. Och han sade ytterligare till mig: »Vattnen som du har sett,
där varest skökan tronar, äro folk och människoskaror och
folkslag och tungomål.

16. Och de tio horn, som du har sett, och vilddjuret, de skola hata
skökan och göra henne utblottad och naken, och skola äta hennes
kött och bränna upp henne i eld.

17. Ty Gud har ingivit dem i hjärtat att de skola utföra vad han
har i sinnet, och att de alla skola handla i ett och samma sinne,
och att de skola giva sitt välde åt vilddjuret, till dess Guds
utsagor hava fullbordats.

18. Och kvinnan som du har sett är den stora staden, som har
konungsligt välde över jordens konungar.»

Kapitel 18Babylons fall.
1. Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han
hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.

2. Och han ropade med stark röst och sade:

»Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning
för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett
tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.

3. Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna
på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden
hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»

4. Och jag hörde en annan röst från himmelen säga:

»Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder
delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.

5. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har
kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.

6. Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt
igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk
vari hon har iskänkt.

7. Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken
pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt
hjärta: ‘Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom
änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg’,

8. därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne:
död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty
stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

9. Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i
vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de
se röken av hennes brand.

10. De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola
säga: ‘Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad!
Plötsligt har nu din dom kommit.’

11. Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen
mer köper de varor som de frakta:

12. guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur,
siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags
arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och
marmor,

13. därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och
välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur
och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.

14. De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån
dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat
för dig och skall aldrig mer bliva funnet.

15. De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom
henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de
skola gråta och sörja

16. och skola säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i
fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och
ädla stenar och pärlor!

17. I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.’

Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra
som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;

18. och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: ‘Var
fanns den stora stadens like?’

19. Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg
och säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de
därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick
har den nu blivit förödd.

20. Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I
helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom
över henne och utkrävt vedergällning för eder!»

21. Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och
kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora
staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.

22. Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare
skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall
någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig;
bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;

23. en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och
brud skall aldrig mer höras i dig — du vars köpmän voro stormän
på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,

24. och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de
människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»

Kapitel 19Himlaskaran lovar Gud vid Babylons fall och vid Lammets bröllop. Kristus strider mot vilddjuret.
1. Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i
himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten
tillhöra vår Gud.

2. Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora
skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har
utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»

3. Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i
evigheternas evigheter!

4. Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och
tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!»

5. Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I
hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»

6. Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av
stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja!
Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom
konung.

7. Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden
är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.

8. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne,
skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.

9. Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till
Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa
ord äro sanna Guds ord.»

10. Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men
han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina
bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du
tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.»

11. Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och
mannen som satt på den heter »Trofast och sannfärdig», och han
dömer och strider i rättfärdighet.

12. Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många
kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han
själv.

13. Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det
namn han har fått är »Guds Ord».

14. Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna,
klädda i fint linne, vitt och rent.

15. Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå
folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar
Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.

16. Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet:
»Konungarnas konung och herrarnas herre.»

17. Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst
och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden:
»Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud,

18. för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött
av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och
trälar, både små och stora.»

19. Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina
härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt
på hästen och mot hans härskara.

20. Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten,
som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade
förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som hade
tillbett dess bild. Båda blevo de levande kastade i eldsjön,
som brann med svavel.

21. Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick
från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.

Kapitel 20Satan fängslad. Den första uppståndelsen och det tusenåriga riket. Satan åter lös. Den slutliga världsdomen.
1. Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln
till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.

2. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan,
och fängslade honom för tusen år

3. och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett
insegel över honom på det att han icke mer skulle förvilla
folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall
han åter komma lös för en liten tid.

4. Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de åt
vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar,
som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds Ords
skull, och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild, och
icke heller tagit dess märke på sina pannor och sina händer;
dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen
år.

5. (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade
gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen.

6. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen;
över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds
och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.

7. Men när de tusen åren hava gått till ända, skall Satan komma lös
ur sitt fängelse.

8. Han skall då gå ut för att förvilla de folk som bo vid jordens
fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till den stundande
striden; och de äro till antalet såsom sanden i havet.

9. Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas
läger och »den älskade staden»; men eld faller ned från himmelen
och förtär dem.

10. Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av
eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade
blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i
evigheternas evigheter.

11. Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för
hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen
för dem.

12. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och
böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten;
det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina
gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.

13. Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och
dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev
dömda, var och en efter sina gärningar.

14. Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön;
detta, den brinnande sjön, är den andra döden.

15. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad
i den brinnande sjön.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska