Evangelium enligt Markus 11-15

Kapitel 11Jesus rider in Jerusalem, förbannar ett fikonträd, rensar helgedomen, undervisar om trons kraft, tillspörjes om sin makt.
1. När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania
vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar

2. och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där
bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och
fören den hit.

3. Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I
svara: ‘Herren behöver den, men han skall strax sända den
tillbaka hit.»

4. Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför
en port vid vägen, och de löste den.

5. Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I?
Varför lösen I fålen?»

6. Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem
vara.

7. Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den,
och han satte sig upp på den.

8. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av
kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.

9. Och de som gingo före och de som följde efter ropade:

»Hosianna!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.

10. Välsignat vare vår fader Davids rike,
som nu kommer.
Hosianna i höjden!»

11. Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han
hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen,
gick han med de tolv ut till Betania.

12. När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev
han hungrig.

13. Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick
han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något
därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än
löv, det var icke då fikonens tid.

14. Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte
någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.

15. När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen
och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och
han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;

16. han tillstadde icke heller att man bar någonting genom
helgedomen.

17. Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: ‘Mitt hus
skall kallas ett bönehus för alla folk.’ Men I haven gjort det
till en rövarkula.»

18. Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte
de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom,
eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

19. När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.

20. Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se
fikonträdet vara förtorkat ända från roten.

21. Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:
»Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»

22. Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.

23. Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: ‘Häv
dig upp, och kasta dig i havet’ och därvid icke tvivlar i sitt
hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske
honom så.

24. Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron
att det är eder givet; och det skall ske eder så.

25. Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot
någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta
eder edra försyndelser.»

26. -

27. Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i
helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de
äldste fram till honom;

28. och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och
vem har givit dig myndighet att göra detta?»

29. Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren
mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör
detta.

30. Johannes’ döpelse, var den från himmelen eller från människor?
Svaren mig härpå.»

31. Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: ‘Från
himmelen’, så frågar han: ‘Varför trodden I honom då icke?’

32. Eller skola vi svara: ‘Från människor’?» — det vågade de icke
av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen
var en profet.

33. De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet
jag gör detta.»

Kapitel 12 – Jesus bestraffar i en liknelse om en vingård sina motståndare, besvarar deras frågor om skattepenningen, om uppståndelsen och om det yppersta budet, ställer själv till dem en fråga om Messias såsom Davids son, varnar för de skriftlärde, uttalar sig om en änkas offergåva.
1. Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en
vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar
och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes.

2. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära
någon del av vingårdens frukt.

3. Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom
gå tomhänt tillbaka.

4. Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i
huvudet och skymfade.

5. Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.
Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och
andra dräpte de.

6. Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände
han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: ‘De skola väl hava
försyn för min son.’

7. Men vingårdsmännen sade till varandra: ‘Denne är arvingen; kom,
låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.’

8. Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut
ur vingården. –

9. Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och
förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.

10. Haven I icke läst detta skriftens ord:
‘Den sten som byggningsmännen förkastade,
den har blivit en hörnsten;

11. av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon’?»

12. De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;
ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna
liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.

13. Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för
att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.

14. Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till
personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att
giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva
skatt, eller icke giva?»

15. Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken
I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se
den.»

16. Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems
bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»

17. Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,
och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över
honom.

18. Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:

19. »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har
en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar
barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta
och skaffa avkomma åt sin broder.

20. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
utan att lämna någon avkomma efter sig.

21. Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att
lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.

22. Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter
sig. Sist av alla dog ock hustrun.

23. Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få
henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till
hustru.»

24. Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och
varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?

25. Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej
heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i
himmelen.

26. Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i
Moses’ bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud
sade till honom så: ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och
Jakobs Gud’?

27. Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket
vilse.»

28. Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras
ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne
frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»

29. Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: ‘Hör, Israel! Herren,
vår Gud, Herren är en.

30. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.’

31. Därnäst kommer detta: ‘Du skall älska din nästa såsom dig
själv.’ Intet annat bud är större än dessa.»

32. Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning
rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än
han.

33. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt
förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig
själv, det är ‘förmer än alla brännoffer och slaktoffer’.»

34. Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han
till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade
sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

35. Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna
fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids
son?

36. David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:
‘Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.’

37. Så kallar nu David själv honom ‘herre’; huru kan han då vara
hans son?»

Och folkskarorna hörde honom gärna.

38. Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara
för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och
gärna vilja bliva hälsade på torgen

39. och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna
vid gästabuden –

40. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»

41. Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket
lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit
mycket.

42. Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar[2], det är ett
öre.

43. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
»Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än
alla de andra som lade något i offerkistorna.

44. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av
sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

Kapitel 13Jesu förutsägelse om Jerusalems förstöring och om sin tillkommelse.
1. Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till
honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»

2. Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men
här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva
nedbrutet.»

3. När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade
honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro
allena:

4. »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till
att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»

5. Då begynte Jesus tala till dem och sade:

»Sen till, att ingen förvillar eder.

6. Många skola komma under mitt namn och säga: ‘Det är jag’ och
skola förvilla många.

7. Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren
icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke
änden inne.

8. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och
hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till
‘födslovåndorna’.

9. Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför
domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas
fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett
vittnesbörd för dem.

10. Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

11. När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören
eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som
bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke
I som skolen tala, utan den helige Ande.

12. Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,
ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina
föräldrar och skola döda dem.

13. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men
den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

14. Men när I fån se ‘förödelsens styggelse’ stå där han icke
borde stå — den som läser detta, han give akt därpå — då må de
som äro i Judeen fly bort till bergen,

15. och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att
hämta något ur sitt hus,

16. och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
hämta sin mantel.

17. Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!

18. Men bedjen att det icke må ske om vintern.

19. Ty den tiden skall bliva ‘en tid av vedermöda, så svår att dess
like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från
den tid då Gud skapade världen, intill nu’, ej heller någonsin
skall förekomma.

20. Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött
bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors
skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

21. Och om någon då säger till eder: ‘Se här är Messias’, eller: ‘Se
där är han’, så tron det icke.

22. Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för
att, om möjligt, förvilla de utvalda.

23. Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.

24. Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas
och månen upphöra att giva sitt sken,

25. och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i
himmelen skola bäva.

26. Och då skall man få se ‘Människosonen komma i skyarna’ med stor
makt och härlighet.

27. Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda
från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens
ända.

28. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
sommaren är nära.

29. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är
nära och står för dörren.

30. Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.

31. Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.

32. Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna
i himmelen, icke ens Sonen — ingen utom Fadern.

33. Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.

34. Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver
sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans
särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.

35. likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre
kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i
hanegället eller på morgonen;

36. vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt
kommer.

37. Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

Kapitel 14Översteprästerna och de skriftlärde lägga råd mot Jesus. Han smörjes i Betania, förrådes av Judas, håller påskmåltid med lärjungarna, instiftar nattvarden, beder i Getsemane, gripes, förhöres inför Stora rådet, förnekas av Petrus.
1. Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.
Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
att gripa honom med list och döda honom.

2. De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter
skola uppstå bland folket.»

3. Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där
låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon
bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.

4. Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:
»Varför skulle denna smörjelse förspillas?

5. Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra
silverpenninga och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade
hårda ord till henne.

6. Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det
är en god gärning som hon har gjort mot mig.

7. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen
kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.

8. Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp
såsom en tillredelse till min begravning.

9. Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

10. Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till
översteprästerna och ville förråda honom åt dem.

11. När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en
summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda
honom, då lägligt var.

12. På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade
påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att
vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»

13. Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån
in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.
Följen honom.

14. Och sägen till husbonden i det hus där han går in: ‘Mästaren
frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med
mina lärjungar?’

15. Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och
ordnad för måltid; reden till åt oss där.»

16. Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno
det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

17. När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.

18. Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen
säger jag eder: En av eder skall förråda mig, ‘den som äter med
mig’.»

19. Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:
»Icke är det väl jag?»

20. Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig
doppar i fatet.

21. Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;
men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.»

22. Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min
lekamen.»

23. Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de
drucko alla därav.

24. Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som
varder utgjutet för många.

25. Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som
kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i
Guds rike.»

26. När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget.

27. Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är
skrivet:
‘Jag skall slå herden,
och fåren skola förskingras.’

28. Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
Galileen.»

29. Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så
skall dock jag det icke.»

30. Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna
natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger
förneka mig.»

31. Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så
skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.

32. Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag
beder.»

33. Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han
begynte bäva och ängslas.

34. Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken.»

35. Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och
bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom
besparad.

36. Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna
kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»

37. Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till
Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort
stund?

38. Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.»

39. Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.

40. När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara
honom.

41. För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I
soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är
kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas
händer.

42. Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»

43. Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,
och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.

44. Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och
sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och
föra bort under säker bevakning.»

45. Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och
sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.

46. Då grepo de Jesus och togo honom fången.

47. Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg
till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

48. Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I
gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.

49. Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,
utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju
fullbordas.»

50. Då övergåvo de honom alla och flydde.

51. Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i
ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo
de.

52. Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.

53. Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där
församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de
skriftlärde.

54. Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens
gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig
vid elden.

55. Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno
intet.

56. Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde
icke överens.

57. Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:

58. »Vi hava själva hört honom säga: ‘Jag skall bryta ned detta
tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar
bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.’»

59. Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.

60. Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och
sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna
mot dig?»

61. Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen
honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»

62. Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen
sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»

63. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva
vi mer några vittnen?

64. I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom
skyldig till döden.

65. Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över
hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och
sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på
kinderna.

66. Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av
översteprästens tjänstekvinnor dit.

67. Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon
på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»

68. Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du
menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården.

69. När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga
till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»

70. Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo
där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju
också en galilé.»

71. Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man
som I talen om.»

72. Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg
Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit
två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i
gråt.

Kapitel 15Jesus föres till Pilatus, förhöres, dömes, gisslas, begabbas, korsfästes, uppgiver andan, begraves.
1. Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de
skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt
beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och
överlämnade honom åt Pilatus.

2. Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade
honom och sade: »Du säger det själv.»

3. Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.

4. Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du
hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»

5. Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.

6. Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de
begärde.

7. Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt
fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under
upploppet begått dråp.

8. Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem
såsom han plägade göra.

9. Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder
‘judarnas konung’ lös?»

10. Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna
hade dragit Jesus inför rätta.

11. Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han
hellre skulle giva dem Barabbas lös.

12. När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad
skall jag då göra med den som I kallen ‘judarnas konung’?»,

13. så skriade de åter: »Korsfäst honom!»

14. Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade
de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»

15. Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem
Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan
till att korsfästas.

16. Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och
kallade tillhopa hela den romerska vakten.

17. Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman
en krona av törnen och satte den på honom.

18. Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»

19. Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;
därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.

20. Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den
purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och
förde honom ut för att korsfästa honom.

21. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från
Cyrene, Alexanders och Rufus’ fader; honom tvingade de att gå
med och bära hans kors.

22. Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder
huvudskalleplatsen).

23. Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke
emot det.

24. Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,
genom att kasta lott om vad var och en skulle få.

25. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.

26. Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att
angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas
konung.»

27. Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra
sida och den andre på hans vänstra.

28. -

29. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
och sade: »Tvi dig, du som ‘bryter ned templet och bygger upp
det igen inom tre dagar’!

30. Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»

31. Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,
begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig
själv kan han icke hjälpa.

32. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från
korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro
korsfästa med honom smädade honom.

33. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen.

34. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,
lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har
du övergivit mig?»

35. Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:
»Hör, han kallar på Elias.»

36. Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och
satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:
»Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»

37. Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.

38. Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända
ned.

39. Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han
på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man
Guds Son.»

40. Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som
skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den
Maria som var Jakob den yngres och Joses’ moder, så ock Salome

41. — vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i
Galileen — därtill många andra kvinnor, de som med honom hade
vandrat upp till Jerusalem.

42. Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det
hade blivit afton.

43. Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som
väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in
till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.

44. Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,
och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det
var länge sedan han hade dött.

45. Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte
han åt Josef hans döda kropp.

46. Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i
linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en
klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.

47. Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses’ moder sågo
var han lades.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska