Evangelium enligt Markus 1-5

Kapitel 1Johannes predikar och döper. Jesus döpes, frestas av djävulen, begynner predika, kallar lärjungar, driver ut en oren ande, botar Simons svärmoder och andra sjuka, predikar i Galileens synagogor, botar en spetälsk man.
1. Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.

2. Så är skrivet hos profeten Esaias:
»Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.

3. Hör rösten av en som ropar i öknen:
‘Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.’»

4. I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och
predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.

5. Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut
till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och
bekände därvid sina synder.

6. Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.

7. Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är
starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att
upplösa hans skorem.

8. Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig
ande.»

9. Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i
Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.

10. Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig
och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.

11. Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har
jag funnit behag.»

12. Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.

13. Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och
levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

14. Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till
Galileen och predikade Guds evangelium

15. och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören
bättring, och tron evangelium.»

16. När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon
och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro
fiskare.

17. Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder
till människofiskare.»

18. Strax lämnade de näten och följde honom.

19. När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,
Sebedeus’ son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,
också de, och ordnade sina nät.

20. Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader
Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

21. Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick
han in i synagogan och undervisade.

22. Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin
lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de
skriftlärde.

23. Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt
av en oren ande. Denne ropade

24. och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har
du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds
Helige.»

25. Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur
honom.»

26. Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
och for ut ur honom.

27. Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:
»Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.
Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»

28. Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den
kringliggande trakten av Galileen.

29. Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med
Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus.

30. Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med
honom om henne.

31. Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;
och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

32. Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man
till honom alla som voro sjuka eller besatta;

33. och hela staden var församlad utanför dörren.

34. Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han
drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna
att tala, eftersom de kände honom.

35. Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp
och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.

36. Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.

37. Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter
dig.»

38. Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de
närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty
därför har jag begivit mig ut.»

39. Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras
synagogor, och drev ut de onda andarna.

40. Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad
honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»

41. Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom
och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»

42. Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.

43. Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord

44. och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för
någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din
rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd
för dem.»

45. Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad
som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon
stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man
till honom från alla håll.

Kapitel 2Jesus botar en lam man, kallar Levi, undervisar om fasta och om sabbatsbudet.
1. Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det
spordes att han var hemma,

2. församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför
dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.

3. Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.

4. Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med
mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan
de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame
låg på.

5. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina
synder förlåtas dig.»

6. Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:

7. »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder,
utom Gud allena?»

8. Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig
själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i
edra hjärtan?

9. Vilket är lättare, att säga till den lame: ‘Dina synder förlåtas
dig’ eller att säga: ‘Stå upp, tag din säng och gå’?

10. Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder,

11. så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå
upp, tag din säng och gå hem.»

12. Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,
så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:
»Sådant hava vi aldrig sett.»

13. Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket
kom till honom, och han undervisade dem.

14. När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus’ son, sitta
vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han
upp och följde honom.

15. När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom
bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många
publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som
följde honom.

16. Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med
publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan
han äta med publikaner och syndare?»

17. När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska
som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att
kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

18. Och Johannes’ lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom
och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då
Johannes’ lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»

19. Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan
brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen
hos sig, kunna de icke fasta.

20. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,
på den tiden, skola de fasta. –

21. Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon
så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av
den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.

22. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet
och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

23. Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett
sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de
gingo.

24. Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten
göra vad som icke är lovligt?»

25. Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han
själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:

26. huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds
hus och åt skådebröden — fastän det ju icke är lovligt för
andra än för prästerna att äta sådant bröd — och huru han
jämväl gav åt dem som följde honom?»

27. Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans
skull, och icke människan för sabbatens skull.

28. Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

Kapitel 3Jesus botar en man som har en förvissnad hand, så ock andra sjuka, förordnar tolv apostlar, försvarar sig mot de skriftlärde, varnar för hädelse mot den helige Ande, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder.
1. Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade
en förvissnad hand.

2. Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på
sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

3. Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå
upp, och kom fram.»

4. Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att
göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons
liv, eller att döda?» Men de tego.

5. Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras
hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»
Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. –

6. Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med
herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

7. Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en
stor hop folk följde honom från Galileen.

8. Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på
andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon
kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora
ting han gjorde.

9. Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas
tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle
tränga sig inpå honom.

10. Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade
någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

11. Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och
och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

12. Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

13. Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han
själv utsåg; och de kommo till honom.

14. Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville
sända ut till att predika,

15. och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

16. Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav
tillnamnet Petrus;

17. vidare Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, Jakobs broder, åt
vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

18. vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och
Tomas och Jakob, Alfeus’ son, och Taddeus och Simon ivraren

19. och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

20. Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke
ens fingo tillfälle att äta.

21. Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att
taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

22. Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att
han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda
andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

23. Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

24. Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket
ju icke hava bestånd;

25. och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke
heller det huset kunna äga bestånd.

26. Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i
strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då
ute med honom. –

27. Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på
hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först
därefter kan han plundra hans hus.

28. Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva
människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru
hädiskt de än må tala;

29. men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin
förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

30. De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

31. Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade
därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

32. Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:
»Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter
dig.»

33. Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro
mina bröder?»

34. Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,
och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

35. Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min
moder.»

Kapitel 4Jesus undervisar i liknelser om himmelriket och stillar en storm på sjön.
1. Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig
en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och
han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på
land utmed sjön.

2. Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i
sin undervisning:

3. »Hören! En såningsman gick ut för att så.

4. Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och
fåglarna kommo och åto upp det.

5. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och
det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

6. men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke
hade någon rot, torkade det bort.

7. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde
det, så att det icke gav någon frukt.

8. Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav
frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

9. Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

10. När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom
de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

11. Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,
men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

12. för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,
och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke
omvända sig och undfå förlåtelse’.»

13. Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru
skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? –

14. Vad såningsmannen sår är ordet.

15. Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet
väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan
ock tager bort ordet som såddes i dem.

16. Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det
är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot
det med glädje,

17. men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast
till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för
ordets skull, då komma de strax på fall.

18. Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det
är sagt om dem som väl höra ordet,

19. men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och
begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så
att det bliver utan frukt.

20. Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som
både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,
trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

21. Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för
att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör
det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

22. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej
heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma
i dagen.

23. Om någon har öron till att höra, så höre han.»

24. Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som
I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva
eder tilldelat.

25. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke
har, från honom skall tagas också det han har.»

26. Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i
jorden;

27. och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och
säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

28. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och
omsider finnes fullbildat vete i axet.

29. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden
är då inne.»

30. Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med
vilken liknelse skola vi framställa det?

31. Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är
minst av alla frön på jorden;

32. men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst
bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens
fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

33. I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter
deras förmåga att fatta det;

34. och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina
lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

35. Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över
till andra stranden.»

36. Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan
förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

37. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att
båten redan begynte fyllas.

38. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.
Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke
efter att vi förgås?»

39. När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
»Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles
lugnt.

40. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu
ingen tro?»

41. Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är
då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

Kapitel 5Jesus botar en besatt och en kvinna som lider av blodgång, uppväcker Jairus’ dotter från döden.
1. Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.

2. Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var
besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;

3. han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens
med kedjor kunde man numera fängsla honom;

4. ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder
fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.

5. Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på
bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.

6. När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och
föll ned för honom

7. och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,
Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga
mig icke.»

8. Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,
du orena ande.»

9. Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:
»Legion är mitt namn, ty vi äro många.»

10. Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den
trakten.

11. Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.

12. Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss
få fara in i dem.»

13. Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad
och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,
störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.

14. Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och
på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som
hade skett.

15. När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit
besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och
vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

16. Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade
vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.

17. Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras
område.

18. När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit
besatt, att han skulle få följa honom.

19. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem
till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har
gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»

20. Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora
ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

21. Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra
stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod
vid sjön.

22. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när
denne fick se honom, föll han ned för hans fötter

23. och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt
yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver
hulpen och får leva.»

24. Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som
trängde sig inpå honom.

25. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

26. och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig
allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något
gagn; snarare hade det blivit värre med henne.

27. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,
och rörde vid hans mantel.

28. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så
bliver jag hulpen.»

29. Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin
kropp att hon var botad från sin plåga.

30. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut
ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem
rörde vid mina kläder?»

31. Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,
och ändå frågar du: ‘Vem rörde vid mig?’»

32. Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.

33. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade
skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och
sade honom hela sanningen.

34. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid, och var botad från din plåga.»

35. Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens
hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra
mästaren omak.»

36. Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till
synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

37. Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob
och Johannes, Jakobs broder.

38. Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se
en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig
högt.

39. Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?
Flickan är icke död, hon sover.»

40. Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och
han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som
hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.

41. Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,
kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).

42. Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var
nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor
häpnad.

43. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som
hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne
något att äta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska