Evangelium enligt Lukas 6-10

Kapitel 6Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar en man som har en förvissnad hand, förordnar tolv apostlar, predikar för sina lärjungar och det församlade folket.
1. Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett
sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder
dem med händerna och åto.

2. Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är
lovligt att göra på sabbaten?

3. Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som
David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo
hungriga:

4. huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och
jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är
lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant
bröd?»

5. Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över
sabbaten.»

6. På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och
undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var
förvissnad.

7. Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se
om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något
att anklaga honom för.

8. Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den
förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp
och trädde fram.

9. Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en
fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är,
eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att
förgöra det?»

10. Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck
ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.

11. Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de
skulle kunna företaga sig mot Jesus.

12. Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för
att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.

13. Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och
utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:

14. Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans
broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus

15. och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus’ son, och Simon, som
kallades ivraren;

16. vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en
förrädare.

17. Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en
jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där
församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och
Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.

18. Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade
från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena
andar blevo botade.

19. Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut
ifrån honom och botade alla.

20. Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade:
»Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.

21. Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga
ären I, som nu gråten, ty I skolen le.

22. Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata
eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn
såsom något ont.

23. Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder
lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med
profeterna.

24. Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!

25. Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu
len, ty I skolen sörja och gråta!

26. Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt
gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.

27. Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner,
gören gott mot dem som hata eder,

28. välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta
eder.

29. Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra
åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra
honom icke heller livklädnaden.

30. Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig
vad som är ditt, så kräv det icke igen.

31. Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I
ock göra mot dem.

32. Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.

33. Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen
I få därför? Också syndare göra ju detsamma.

34. Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få
något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt
syndare för att få lika igen.

35. Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att
hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då
skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma
och onda.

36. Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.

37. Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så
skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva
förlåtet.

38. Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat,
skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med
det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»

39. Han framställde ock för dem denna liknelse:
»Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i
gropen?

40. Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver
fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.

41. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

42. Huru kan du säga till din broder: ‘Broder, låt mig taga ut
grandet i ditt öga’, du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.

43. Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet
finnes något dåligt träd som bär god frukt;

44. vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man
väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av
törnbuskar.

45. En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott
är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är;
ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. –

46. Men varför ropen I till mig: ‘Herre, Herre’, och gören dock icke
vad jag säger?

47. Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter
dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.

48. Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde
djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan
översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men
den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.

49. Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett
hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och
vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman,
och det husets fall blev stort.»

Kapitel 7Jesus botar en hövitsmans tjänare, uppväcker en änkas son i Nain, vittnar om sig och om Johannes döparen, mottager en synderska i fariséen Simons hus.
1. När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
han in i Kapernaum.

2. Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.

3. Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.

4. När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
»Han är värd att du gör honom detta,

5. ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
synagogan åt oss.»

6. Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
du går in under mitt tak.

7. Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.

8. Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så
går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han, och om jag
säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så.»

9. När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»

10. Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
vara frisk.

11. Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
honom gingo hans lärjungar och mycket folk.

12. Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
hop folk ifrån staden gick med henne.

13. När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
till henne: »Gråt icke.»

14. Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»

15. Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt
hans moder.

16. Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
folk.»

17. Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
däromkring.

18. Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.

19. Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
skola vi förbida någon annan?»

20. När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
sänt oss till dig och låter fråga: ‘Är du den som skulle komma,
eller skola vi förbida någon annan?’»

21. Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar
och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
blinda gav han deras syn.

22. Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, ‘för fattiga
förkunnas glädjens budskap’.

23. Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»

24. När sedan Johannes’ sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?

25. Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet,
dem finnen I ju i konungapalatsen.

26. Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
säger eder: Ännu mer än en profet är han.

27. Han är den om vilken det är skrivet:
‘Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.’

28. Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
likväl större än han.

29. Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
publikanerna, och läto döpa sig med Johannes’ dop.

30. Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
dem själva och läto icke döpa sig av honom.

31. Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro
de lika?

32. De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
säga:
‘Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke gråtit.’

33. Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
dricker ej heller vin, och så sägen I: ‘Han är besatt av en ond
ande.’

34. Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
sägen I: ‘Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
publikaners och syndares vän!’

35. Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»

36. Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
in i fariséens hus och lade sig till bords.

37. Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en
alabasterflaska med smörjelse

38. och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
smörjelsen.

39. Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
skulle då veta att hon är en synderska.»

40. Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.

41. »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var
skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.

42. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»

43. Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»

44. Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
och torkat dem med sitt hår.

45. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.

46. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
fötter med smörjelse.

47. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får
litet förlåtet, han älskar ock litet.»

48. Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»

49. Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»

50. Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»

Kapitel 8Jesus vandrar omkring, och undervisar i liknelser om himmelriket, giver till känna vilka som äro hans rätta fränder, stillar en storm på sjön, botar en besatt och en kvinna som lider av blodgång, uppväcker Jairus’ dotter från döden.
1. Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
rike. Och med honom följde de tolv,

2. så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,

3. och Johanna, hustru till Herodes’ fogde Kusas, och Susanna och
många andra som tjänade dem med sina ägodelar.

4. Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en
liknelse:

5. »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde,
föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
åto upp det.

6. Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.

7. Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
därmed och förkvävde det.

8. Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med
hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»

9. Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.

10. Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå’.

11. Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.

12. Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.

13. Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
avfalla de.

14. Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens
omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
fram till mognad.

15. Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan
och bära frukt i ståndaktighet.

16. Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
för att de som komma in skola se skenet.

17. Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.

18. Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom
skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas
också det han menar sig hava.»

19. Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
folkets skull kunde de icke komma in till honom.

20. Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
härutanför och vilja träffa dig.»

21. Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»

22. En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
»Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.

23. Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned
över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
voro i fara.

24. Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden
och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.

25. Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade
blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
lyda honom.»

26. Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
Galileen.

27. Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
bland gravarna.

28. Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»

29. Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
den onde anden blivit driven ut i öknarna.

30. Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.»
Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.

31. Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara
ned i avgrunden.

32. Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de
bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
svinen. Och han tillstadde dem det.

33. Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
drunknade.

34. Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
berättade härom i staden och på landsbygden.

35. Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då
kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
sina sinnen; och de betogos av häpnad.

36. Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
hade blivit botad.

37. Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända
tillbaka.

38. Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med
de orden:

39. »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
stora ting Jesus hade gjort med honom.

40. När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
de på honom.

41. Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
skulle komma till hans hus;

42. ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
som låg för döden. Men under det att han var på väg dit,
trängde folket hårt på honom.

43. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke
hade kunnat botas av någon.

44. Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
mantel, och strax stannade hennes blodgång

45. Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla
nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
folkhopen trycker och tränger dig ju.»

46. Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände
att kraft gick ut ifrån mig.»

47. Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade
blivit frisk.

48. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid.»

49. Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
omak.»

50. Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
tro allenast, så får hon liv igen.»

51. Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
flickans fader och moder.

52. Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten
icke; hon är icke död, hon sover.»

53. Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.

54. Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
upp.»

55. Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han
tillsade att man skulle giva henne något att äta.

56. Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
dem att för någon omtala vad som hade skett.

Kapitel 9Jesus sänder ut sina tolv apostlar, bespisar fem tusen män, bekännes av Petrus vara Messias, förutsäger sitt lidande, talar om sin efterföljelse, förklaras, botar en månadsrasande, förutsäger på nytt sitt lidande, bestraffar lärjungarnas storhetstankar och falska nit, avvisas från en samaritisk by, undervisar ytterligare om sin efterföljelse.
1. Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.

2. Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
bota sjuka.

3. Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
heller dubbla livklädnader.

4. Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
lämnen den orten.

5. Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
vittnesbörd mot dem.»

6. Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.

7. Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade:
»Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»

8. Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter
sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»

9. Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem
är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter
tillfälle att få se honom.

10. Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan
till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.

11. Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han
lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
som behövde botas gjorde han friska.

12. Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och
sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
mat; vi äro ju här i en öde trakt.»

13. Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi
hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»

14. Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina
lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
omkring i vart.»

15. Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.

16. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt
lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.

17. Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de
stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.

18. När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem
säger folket mig vara?»

19. De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
andra åter säga: ‘Det är någon av de gamla profeterna, som har
uppstått.’»

20. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
och sade: »Guds Smorde.»

21. Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.

22. Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall
bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
uppstå igen.»

23. Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
följe han mig.

24. Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.

25. Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
mister sig själv eller själv går förlorad?

26. Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall
Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
de heliga änglarnas härlighet.

27. Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»

28. Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för
att bedja.

29. Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
hans kläder blevo skinande vita.

30. Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
voro Moses och Elias.

31. De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
han skulle fullborda i Jerusalem.

32. Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
stodo hos honom.

33. När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
»Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen
icke vad han sade.

34. Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.

35. Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
utvalde; hören honom.»

36. Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
allena. — Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
den tiden något av vad de hade sett.

37. När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
mycket folk kom honom till mötes.

38. Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig,
se till min son, ty han är mitt enda barn.

39. Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper
honom, sedan han har sönderbråkat honom.

40. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
kunde det icke.»

41. Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din
son.»

42. Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den
orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
tillbaka åt hans fader.

43. Och alla häpnade över Guds stora makt.

Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde,
sade han till sina lärjungar:

44. »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva
överlämnad i människors händer.

45. Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat
för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att
fråga honom om det som han hade sagt.

46. Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.

47. Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och
ställde det bredvid sig

48. och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,
han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot
honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han
är störst.

49. Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man
drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom,
eftersom han icke följde med oss.»

50. Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke
är emot eder, han är för eder.»

51. Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han
att ställa sin färd till Jerusalem.

52. Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och
kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.

53. Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på
färd till Jerusalem.

54. När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta,
sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned
från himmelen och förtär dem?»

55. Då vände han sig om och tillrättavisade dem.

56. Och de gingo till en annan by.

57. Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag
vill följa dig, varthelst du går.

58. Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
kan vila sitt huvud.»

59. Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade:
»Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»

60. Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå
du åstad och förkunna Guds rike.»

61. Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig
att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»

62. Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han
har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»

Kapitel 10Jesus sänder ut sjuttiotvå lärjungar, prisar sin Faders frälsningsråd, framställer liknelsen om den barmhärtige samariten, besöker Marta och Maria.
1. Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
komma

2. »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull
skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.

3. Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.

4. Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
icke på någon under vägen.

5. Men när I kommen in i något hus, så sägen först: ‘Frid vare över
detta hus.’

6. Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
tillbaka över eder själva.

7. Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.

8. Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
äten vad som sättes fram åt eder,

9. och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: ‘Guds
rike är eder nära.’

10. Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
så gån ut på dess gator och sägen:

11. ‘Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad
skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är
nära.’

12. Jag säger eder att det för Sodom skall på ‘den dagen’ bliva
drägligare än för den staden.

13. Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som
äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
bättring.

14. Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
Sidon än för eder.

15. Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
Nej, ned till dödsriket måste du fara. –

16. Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
som har sänt mig.»

17. Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
»Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
namn.»

18. Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
såsom en ljungeld.

19. Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
kunna göra eder någon skada.

20. Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»

21. I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt
behag.

22. Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner
vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»

23. Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.

24. Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
fingo dock icke höra det.»

25. Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
»Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

26. Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»

27. Han svarade och sade: »’Du skall älska Herren, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.’»

28. Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,

29. Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
min nästa?»

30. Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
läto honom ligga där halvdöd.

31. Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
se honom, gick han förbi.

32. Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
se honom, gick han förbi.

33. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom

34. och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
honom till ett härbärge och skötte honom.

35. Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
åt värden och sade: ‘Sköt honom och vad du mer kostar på honom
skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.’ –

36. Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
nästa, som hade fallit i rövarhänder?»

37. Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade
Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

38. När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.

39. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
Herrens fötter och hörde på hans ord.

40. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
att hon hjälper mig.»

41. Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
bekymmer och oro för mångahanda,

42. men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska