Evangelium enligt Lukas 1-5

Kapitel 1Änglabudskapen till Sakarias och Maria. Maria och Elisabet. Johannes’ födelse och hans faders lovsång.
1. Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser,
som bland oss hava timat, avfatta berättelser,

2. i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva
voro åsyna vittnen och ordets tjänare,

3. så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända
ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning
skriva därom till dig, ädle Teofilus,

4. så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka
du har blivit undervisad.

5. På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid
namn Sakarias, av Abias’ »dagsavdelning». Denne hade till hustru
en av Arons döttrar som hette Elisabet.

6. De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt
efter alla Herrens bud och stadgar.

7. Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro
de komna till hög ålder.

8. Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning,
gjorde prästerlig tjänst inför Gud,

9. hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga
sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och
tända rökelsen.

10. Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret
förrättades.

11. Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan
om rökelsealtaret.

12. Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan
föll över honom.

13. Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön
är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och
honom skall du giva namnet Johannes.

14. Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola
glädja sig över hans födelse.

15. Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker
skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han
bliva uppfylld av helig ande.

16. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras
Gud.

17. Han skall gå framför honom i Elias’ ande och kraft, för att
‘vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma
till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett
välberett folk.»

18. Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag
är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»

19. Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står
inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna
dig detta glada budskap.

20. Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och
icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock
i sin tid skola fullbordas.»

21. Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över
att han så länge dröjde i templet;

22. och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo
de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt
dem och förblev stum.

23. Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav
han sig hem.

24. Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll
sig dold i fem månader;

25. och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett
till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»

26. I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i
Galileen som hette Nasaret,

27. till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av
Davids hus; och jungfruns namn var Maria.

28. Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du
högtbenådade! Herren är med dig.»

29. Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad
denna hälsning månde innebära.

30. Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit
nåd för Gud.

31. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du
giva namnet Jesus.

32. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud
skall giva honom hans fader Davids tron.

33. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på
hans rike skall ingen ände vara.»

34. Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju
icke av någon man.»

35. Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över
dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför
skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.

36. Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall
föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för
henne, som säges vara ofruktsam.

37. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»

38. Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du
har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

39. En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt
till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.

40. Och hon trädde in i Sakarias’ hus och hälsade Elisabet.

41. När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i
hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande

42. och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland
kvinnor, och välsignad din livsfrukt!

43. Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?

44. Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet
till av fröjd i mitt liv.

45. Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev
dig sagt från Herren.»

46. Då sade Maria:
»Min själ prisar storligen Herren,

47. och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.

48. Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

49. Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.

50. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som frukta honom.

51. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.

52. Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa män har han upphöjt;

53. hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.

54. Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet

55. mot Abraham
och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.»

56. Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände
därefter hem igen.

57. Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon
födde en son.

58. Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade
bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

59. Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de
ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

60. Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall
heta Johannes.»

61. Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det
namnet.»

62. Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet
skulle heta.

63. Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans
namn.» Och alla förundrade sig.

64. Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han
talade och lovade Gud.

65. Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt
detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

66. Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde
väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.

67. Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och
profeterade och sade:

68. »Lovad vare Herren, Israels Gud,
som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

69. och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn
i sin tjänare Davids hus,

70. såsom han hade lovat
genom sin forntida heliga profeters mun.

71. Ty han ville frälsa oss från våra ovänner
och ur alla våra motståndares hand,

72. och så göra barmhärtighet med våra fäder
och tänka på sitt heliga förbund,

73. vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

74. Han ville beskära oss
att få tjäna honom utan fruktan,
frälsta ur våra ovänners hand,

75. ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet
i alla våra dagar.

76. Och du, barn, skall bliva kallad
den Högstes profet,
ty du skall gå framför Herren
och bereda vägar för honom,

77. till att giva hans folk kunskap om frälsning,
i det att deras synder bliva dem förlåtna.

78. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull,
som skall låta ett ljus gå upp
och skåda ned till oss från höjden,

79. för att ‘skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga’
och så styra våra fötter in på fridens väg.»

80. Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han
vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för
Israel.

Kapitel 2Jesus födes i Betlehem, omskäres och frambäres i Jerusalems helgedom, besöker vid tolv års ålder Jerusalem, sitter i helgedomen och hör på lärarna och frågar dem.
1. Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.

2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
Kvirinius var landshövding över Syrien.

3. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
skattskriva sig.

4. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
stad, som heter Betlehem, i Judeen,

5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
havande.

6. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
föda.

7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.

8. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
om natten över sin hjord.

9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.

10. Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag
bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.

11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
han är Messias, Herren.

12. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
barn, som ligger lindat i en krubba.»

13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
härskaran, och de lovade Gud och sade:

14. »Ära vare Gud i höjden,
och frid på jorden,
bland människor till vilka han har behag!»

15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»

16. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
som låg i krubban.

17. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
till dem om detta barn.

18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
berättade för dem.

19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
sagt.

21. När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.

22. Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro
föreskrivna i Moses’ lag, förde de honom upp till Jerusalem för
att bära honom fram inför Herren,

23. enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som
öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,

24. så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor»,
såsom stadgat var i Herrens lag.

25. I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och
from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över
honom.

26. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han
icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.

27. Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när
föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som
sed var efter lagen,

28. då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:

29. »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan
i frid, efter ditt ord,

30. ty mina ögon hava sett din frälsning,

31. vilken du har berett till att skådas av alla folk:

32. ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna,
och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»

33. Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om
honom.

34. Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se,
denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel,
och till ett tecken som skall bliva motsagt.

35. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många
hjärtans tankar bliva uppenbara.»

36. Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers
stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat
med sin man, från den tid då hon var jungfru,

37. och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade
aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner,
natt och dag.

38. Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och
talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för
Jerusalem.

39. Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag,
vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.

40. Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av
vishet; och Guds nåd var över honom.

41. Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig
till Jerusalem.

42. När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed
var vid högtiden.

43. Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem
igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans
föräldrar lade märke därtill.

44. De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en
dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.

45. När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och
sökte efter honom.

46. Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt
mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;

47. och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans
förstånd och hans svar.

48. När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och
hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss
detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»

49. Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig?
Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»

50. Men de förstodo icke det som han talade till dem.

51. Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem
underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.

52. Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och
människor.

Kapitel 3Johannes predikar, döper, fängslas. Jesus döpes. Hans släkttavla.
1. I femtonde året av kejsar Tiberius’ regering, när Pontius
Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i
Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och
Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,

2. på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas — då kom
Guds befallning till Johannes, Sakarias’ son, i öknen;

3. och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan
bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.

4. Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias’ utsagors
bok:
»Hör rösten av en som ropar i öknen:
Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.

5. Alla dalar skola fyllas
och alla berg och höjder sänkas;
vad krokigt är skall bliva rak väg,
och vad oländigt är skall bliva släta stigar;

6. och allt kött skall se Guds frälsning.’»

7. Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av
honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma
undan den tillstundande vredesdomen?

8. Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke
vid eder själva: ‘Vi hava ju Abraham till fader’; Ty jag säger
eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.

9. Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.

10. Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»

11. Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader,
han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har
matförråd, han göre sammalunda.»

12. Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till
honom: »Mästare, vad skola vi göra?»

13. Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder
föreskrivet.»

14. Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra?
Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon,
genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja
med eder sold.»

15. Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan
om Johannes icke till äventyrs vore Messias.

16. Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper
eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den
vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa
eder i helig ande och eld.

17. Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge
och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp
i en eld som icke utsläckes.»

18. Så förmanade han folket också i många andra stycken och
förkunnade evangelium för dem.

19. Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i
fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt
det onda som han eljest hade gjort,

20. lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade
Johannes i fängelse.

21. När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så
skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,

22. och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad
såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade
Son; i dig har jag funnit behag.»

23. Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt
verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av
Eli,

24. som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av
Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,

25. som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av
Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,

26. som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av
Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,

27. som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av
Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,

28. som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam,
som var son av Elmadam, som var son av Er,

29. som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av
Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,

30. som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av
Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,

31. som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av
Mattata, som var son av Natam, som var son av David,

32. som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av
Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,

33. som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av
Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av
Judas,

34. som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av
Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,

35. som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av
Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,

36. som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av
Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,

37. som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av
Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,

38. som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam,
som var son av Gud.

Kapitel 4Jesus frestas av djävulen, undervisar i Nasarets synagoga och i Kapernaum, driver ut en oren ande, botar Simons svärmoder och andra sjuka, predikar i Judeens synagogor.
1. Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och
fördes genom Anden omkring i öknen

2. och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de
dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han
hungrig.

3. Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten
att bliva bröd.»

4. Jesus svarade honom: »Det är skrivet: ‘Människan skall leva icke
allenast av bröd.’»

5. Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett
ögonblick alla riken i världen

6. och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt
detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad,
och åt vem jag vill kan jag giva den.

7. Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen
höra dig till.»

8. Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: ‘Herren, din
Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.’»

9. Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på
helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta
dig ned härifrån;

10. det är ju skrivet:
‘Han skall giva sina änglar befallning om dig,
att de skola väl bevara dig’;

11. så ock:
‘De skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten.’»

12. Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: ‘Du skall
icke fresta Herren, din Gud.’»

13. När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han
ifrån honom, intill läglig tid.

14. Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och
ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.

15. Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.

16. Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på
sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och
där stod han upp till att föreläsa.

17. Då räckte man åt honom profeten Esaias’ bok; och när han öppnade
boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:

18. »Herrens Ande är över mig,
ty han har smort mig.
Han har satt mig till att förkunna
glädjens budskap för de fattiga,
till att predika frihet för de fångna
och syn för de blinda,
ja, till att giva de förtryckta frihet

19. och till att predika ett nådens år från Herren.»

20. Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och
satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon
fästa på honom.

21. Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens
ord fullbordat inför edra öron.»

22. Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över
de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne
icke Josefs son?»

23. Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det
ordet: ‘Läkare, bota dig själv’ och säga: ‘Sådana stora ting som
vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också
här i din fädernestad.’»

24. Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet
bliver i sitt fädernesland väl mottagen.

25. Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor
på Elias’ tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex
månader, och stor hungersnöd kom över hela landet –

26. och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan
allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.

27. Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och
likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från
Syrien.»

28. När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av
vrede

29. och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända
fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och
ville störta honom därutför.

30. Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.

31. Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och
undervisade folket på sabbaten.

32. Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt
och myndighet.

33. Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande.
Denne ropade med hög röst:

34. »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från
Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är,
du Guds Helige.»

35. Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur
honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem
och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.

36. Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och
sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt
befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»

37. Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande
trakten.

38. Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons
hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de
bådo honom för henne.

39. Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern,
och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.

40. Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana
som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var
och en av dem och botade dem.

41. Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och
sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och
tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var
Messias.

42. Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en
öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram
till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå
sin väg.

43. Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag
förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit
utsänd.»

44. Och han predikade i synagogorna i Judeen.

Kapitel 5Jesus kallar Petrus vid ett stort fiskafänge, botar en spetälsk man och en lam man, kallar Levi, undervisar om fasta.
1. Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå
honom där han stod vid Gennesarets sjö,

2. fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.

3. Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned
och undervisade folket från båten.

4. Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut
på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»

5. Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
näten.»

6. Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
nät; och näten gingo sönder.

7. Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda
båtarna, så att de begynte sjunka.

8. När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
»Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»

9. Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
honom betagits av häpnad,

10. jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus’ söner, som deltogo med
Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
härefter skall du fånga människor.»

11. Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
honom.

12. Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en
man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han
ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
så kan du göra mig ren.»

13. Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.

14. Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
»Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för
dem.»

15. Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
sina sjukdomar.

16. Men han drog sig undan till öde trakter och bad.

17. Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
några fariséer och laglärare — sådana hade nämligen kommit dit
från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem — och
Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.

18. Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
framför Jesus.

19. Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
framför Jesus.

20. När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
förlåtna.»

21. Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder
utom Gud allena?»

22. Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
»Vad är det I tänken i edra hjärtan?

23. Vilket är lättare att säga: ‘Dina synder äro dig förlåtna’ eller
att säga: ‘Stå upp och gå’?

24. Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
hem.»

25. Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
legat på, och gick hem, prisande Gud.

26. Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»

27. Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid
namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ
mig.»

28. Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.

29. Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.

30. Men fariséerna — särskilt de skriftlärde bland dem — knorrade
mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
med publikaner och syndare?»

31. Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
behöva läkare, utan de sjuka.

32. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
till bättring.

33. Och de sade till honom: »Johannes’ lärjungar fasta ofta och
hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
och dricka.»

34. Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?

35. Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
dem, då, på den tiden, skola de fasta.» –

36. Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
icke skulle passa den gamla.

37. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.

38. Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. –

39. Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska