Evangelium enligt Johannes 16-20

Kapitel 16Slutet av Jesu avskedstal: Förutsägelse om förföljelser; Andens verk; Jesu förestående bortgång och hans återkomst.
1. »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
fall.

2. Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
offertjänst åt Gud.

3. Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
ej heller mig.

4. Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder
det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.

5. Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
eder frågar mig vart jag går.

6. Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
sagt eder detta.

7. Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
eder.

8. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
fråga om synd och rättfärdighet och dom:

9. i fråga om synd, ty de tro icke på mig;

10. i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
icke mer;

11. i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.

12. Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
det.

13. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig
själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
förkunna för eder vad komma skall.

14. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
förkunna det för eder.

15. Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
taga av mitt och förkunna det för eder.

16. En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
I fån se mig[1].»

17. Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
han säger till oss: ‘En liten tid, och I sen mig icke; och åter
en liten tid, och I fån se mig’, så ock: ‘Jag går till Fadern’?»

18. De sade alltså: »Vad är detta som han säger: ‘En liten tid’? Vi
förstå icke vad han talar.»

19. Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
»I talen med varandra om detta som jag sade: ‘En liten tid, och
I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.’

20. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.

21. När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
till världen.

22. Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
ifrån eder.

23. Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
han giva eder i mitt namn.

24. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

25. Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
förkunna för eder om Fadern.

26. På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke
att jag skall bedja Fadern för eder,

27. ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
haven trott att jag är utgången från Gud.

28. Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
lämnar jag världen och går till Fadern.»

29. Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
förtäckta ord.

30. Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
Gud.»

31. Jesus svarade dem: »Nu tron I?

32. Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.

33. Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
övervunnit världen.»

Kapitel 17Jesus beder för sig själv, för sina lärjungar och för alla dem som tro på honom.
1. Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
Son, på det att din Son må förhärliga dig,

2. eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.

3. Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
och den du har sänt, Jesus Kristus.

4. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
som du har givit mig att utföra.

5. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.

6. Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit
dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.

7. Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
från dig.

8. Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.

9. Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
dem som du har givit åt mig, ty de äro dina

10. — såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt — och jag är
förhärligad i dem.

11. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn –
det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett,
likasom vi äro ett.

12. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
fullbordas.

13. Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.

14. Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.

15. Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
du skall bevara dem från det onda.

16. De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.

17. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.

18. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
världen.

19. Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
vara i sanning helgade.

20. Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
genom deras ord komma till tro på mig;

21. jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
skall tro att du har sänt mig.

22. Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett

23. — jag i dem, och du i mig — ja, för att de skola vara
fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
mig.

24. Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.

25. Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.

26. Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
och jag i dem.»

Kapitel 18Jesus förrådes av Judas, gripes, förhöres inför översteprästerna, förnekas av Petrus, föres inför Pilatus.
1. När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var
en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.

2. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.

3. Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
och lyktor och vapen.

4. Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
fram och sade till dem: »Vem söken I?»

5. De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem:
»Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.

6. När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
föllo till marken.

7. Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från
Nasaret.»

8. Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
mig I söken, så låten dessa gå.»

9. Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
du har givit mig har jag icke förlorat någon.»

10. Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
tjänarens namn var Malkus.

11. Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle
jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»

12. Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
grepo då Jesus och bundo honom

13. och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.

14. Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.

15. Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den
lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
översteprästens gård;

16. men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som
var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.

17. Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej,
det är jag icke.»

18. Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
också Petrus och värmde sig.

19. Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
lära.

20. Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.

21. Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om
vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»

22. När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
översteprästen?»

23. Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»

24. Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.

25. Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
är jag icke.»

26. Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
honom i örtagården?»

27. Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.

28. Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.

29. Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
anklagelse att frambära mot denne man?»

30. De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»

31. Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
att avliva någon.»

32. Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
giva till känna på vad sätt han skulle dö.

33. Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
sade till honom: »Är du judarnas konung?»

34. Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
sagt dig det om mig?»

35. Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»

36. Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
icke av denna världen.»

37. Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus
svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill
är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
min röst.»

38. Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
finner honom icke skyldig till något brott.

39. Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder ‘judarnas
konung’ lös?»

40. Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
Barabbas var en rövare.

Kapitel 19Jesus gisslas, begabbas, dömes, korsfästes, uppgiver andan, begraves.
1. Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.

2. Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.

3. Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
konung!» och slogo honom på kinden.

4. Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
honom skyldig till något brott.»

5. Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»

6. Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I
honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till
något brott.»

7. Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»

8. När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.

9. Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
du?» Men Jesus gav honom intet svar.

10. Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»

11. Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
har överlämnat mig åt dig.»

12. Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
sig upp mot kejsaren.»

13. När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
hebreiska Gabbata.

14. Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
han sade till judarna: »Se här är eder konung!»

15. Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
än kejsaren.»

16. Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
korsfästas.

Och de togo Jesus med sig.

17. Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.

18. Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
sidan, och Jesus i mitten.

19. Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»

20. Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
på latin och på grekiska.

21. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
‘Judarnas konung’, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
konung.»

22. Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»

23. Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.

24. Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.

25. Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
Maria, Klopas’ hustru, och Maria från Magdala.

26. När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»

27. Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
stunden tog lärjungen henne hem till sig.

28. Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
törstar.»

29. Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
till hans mun.

30. Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.

31. Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.

32. Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
sedan den andres som var korsfäst med honom.

33. När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
slogo de icke sönder hans ben;

34. men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
strax kom därifrån ut blod och vatten.

35. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
talar sanning.

36. Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
ben skall sönderslås på honom.»

37. Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
»De skola se upp till honom
som de hava stungit.»

38. Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge — fastän i
hemlighet, av fruktan för judarna — kom därefter och bad
Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
det. Då gick han åstad och tog hans kropp.

39. Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
aloe, vid pass hundra skålpund.

40. Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
vid tillredelse till begravning.

41. Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
varit lagd i.

42. Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
och graven låg nära.

Kapitel 20Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse för Maria från Magdala, för apostlarna och särskilt för Tomas.
1. Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
från graven.

2. Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
lagt honom.»

3. Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
graven.

4. Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.

5. Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
dock gick han icke in.

6. Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
graven och fick så se huru bindlarna lågo där,

7. och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
ställe, hopvecklad.

8. Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
till graven; och han såg och trodde.

9. De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
skulle uppstå från de döda.

10. Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.

11. Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
lutade hon sig in i graven

12. och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.

13. Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
lagt honom.»

14. Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
där; men hon visste icke att det var Jesus.

15. Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
»Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»

16. Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).

17. Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
eder Gud.»

18. Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.

19. På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
eder!»

20. Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.

21. Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder ock jag eder.»

22. Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
dem: »Tagen emot helig ande!

23. Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»

24. Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
dem, när Jesus kom.

25. Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»

26. Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»

27. Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
tvivla icke, utan tro.»

28. Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»

29. Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
Saliga äro de som icke se och dock tro.»

30. Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.

31. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
hans namn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska