Evangelium enligt Johannes 11-15

Kapitel 11Jesus uppväcker Lasarus. Stora rådet beslutar att döda Jesus.
1. Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den
by där Maria och hennes syster Marta bodde.

2. Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade
hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus
sjuk.

3. Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han
som du har så kär ligger sjuk.»

4. När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till
döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den
bliver förhärligad.»

5. Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.

6. När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två
dagar där han var;

7. men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka
till Judeen.»

8. Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena
dig, och åter går du dit?»

9. Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om
dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.

10. Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då
intet som lyser honom.»

11. Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem:
»Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp
honom ur sömnen.»

12. Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver
han frisk igen.»

13. Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade
om vanlig sömn.

14. Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.

15. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över
att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»

16. Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna:
»Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»

17. När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat
fyra dagar i graven.

18. Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,

19. och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta
dem i sorgen över deras broder.

20. Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes;
men Maria satt kvar hemma.

21. Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore
min broder icke död.

22. Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud
giva dig.»

23. Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»

24. Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid
uppståndelsen på den yttersta dagen.»

25. Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den
som tror på mig, han skall leva, om han än dör;

26. och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig
någonsin dö. Tror du detta?»

27. Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds
Son, han som skulle komma i världen.»

28. När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin
syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och
kallar dig till sig.»

29. När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till
honom.

30. Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det
ställe där Marta hade mött honom.

31. Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta
henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de
henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.

32. När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se
honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre,
hade du varit där, så vore min broder icke död.»

33. Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som
hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev
upprörd

34. och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre,
kom och se.» Och Jesus grät.

35. Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»

36. Men somliga av dem sade:

37. »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort
att denne icke hade dött?»

38. Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till
graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför
ingången.

39. Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta
till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i
fyra dygn.»

40. Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde,
skulle du få se Guds härlighet?»

41. Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade:
»Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.

42. Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets
skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola
tro att det är du som har sänt mig.»

43. När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom
ut.»

44. Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter
inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus
sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

45. Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
hade gjort, trodde då på honom.

46. Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
vad Jesus hade gjort.

47. Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man
gör ju många tecken.

48. Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»

49. Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
till dem: »I förstån intet,

50. och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
man dör för folket, än att hela folket förgås.»

51. Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
skulle dö för folket.

52. Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
samla och förena Guds förskingrade barn.

53. Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

54. Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.

55. Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.

56. Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till
högtiden?»

57. Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
att de måtte kunna gripa honom.

Kapitel 12Jesus smörjes i Betania av Maria, rider in i Jerusalem, sökes av några greker, talar om betydelsen av sin död, undfår ett vittnesbörd från himmelen, vittnar om sin sändning ifrån Fadern.
1. Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.

2. Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.

3. Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.

4. Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
honom, sade då:

5. »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
silverpenningar[1] och gav dessa åt de fattiga?»

6. Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
i penningpungen, vilken han hade om hand.

7. Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
min begravningsdag.

8. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.»

9. Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.

10. Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.

11. Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

12. När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

13. togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
»Hosianna!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn,
han som är Israels konung.»

14. Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
det är skrivet:

15. »Frukta icke, du dotter Sion.
Se, din konung kommer,
sittande på en åsninnas fåle.»

16. Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
honom, och att man hade gjort detta med honom.

17. Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
från de döda.

18. Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
att han hade gjort det tecknet.

19. Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
uträtta; hela världen löper ju efter honom.»

20. Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
att tillbedja under högtiden.

21. Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»

22. Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
gingo och sade det till Jesus.

23. Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
skall förhärligas.

24. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
om det dör, så bär det mycken frukt.

25. Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
liv.

26. Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall
min Fader ära honom.

27. Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls
mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till
denna stund.

28. Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag
har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
det.»

29. Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»

30. Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
utan för eder skull.»

31. Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
utkastas.

32. Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
till mig.»

33. Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.

34. Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att
Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en
Människoson?»

35. Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
han går.

36. Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
dem.

37. Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
icke på honom.

38. Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
»Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
och för vem var Herrens arm uppenbar?»

39. Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:

40. »Han har förblindat deras ögon
och förstockat deras hjärtan,
så att de icke kunna se med sina ögon
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig.»

41. Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
när han talade med honom. –

42. Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
icke skulle bliva utstötta ur synagogan.

43. Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
ärade av Gud.

44. Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
på mig, utan på honom som har sänt mig.

45. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.

46. Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
som tro på mig skall förbliva i mörkret.

47. Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
frälsa världen.

48. Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
honom på den yttersta dagen.

49. Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
tala.

50. Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»

Kapitel 13Jesus håller sin sista måltid med sina lärjungar, tvår deras fötter, giver till känna vem som skall förråda honom, begynner sitt avskedstal, talar därvid om sitt förhärligande, giver ett nytt bud, förutsäger Petrus’ förnekelse.
1. Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var
kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.

2. De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.

3. Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.

4. Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
tog en linneduk och band den om sig.

5. Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
sig.

6. Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre,
skulle du två mina fötter?»

7. Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
nu, men framdeles skall du fatta det.»

8. Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
ingen del med mig.»

9. Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
fötter, utan ock händer och huvud!»

10. Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så
ären ock I rena — dock icke alla.»

11. Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
sade han att de icke alla voro rena.

12. Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till
dem:
»Förstån I vad jag har gjort med eder?

13. I kallen mig ‘Mästare’ och ‘Herre’, och I säger rätt, ty jag är
så.

14. Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
ock I pliktiga att två varandras fötter.

15. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
jag har gjort mot eder.

16. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
honom.

17. Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.

18. Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men
detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
‘Den som åt mitt bröd,
han lyfte mot mig sin häl.’

19. Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
det har skett, skolen tro att jag är den jag är.

20. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
tager emot honom som har sänt mig.»

21. När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
av eder skall förråda mig.»

22. Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
om.

23. Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
bröst, den lärjunge som Jesus älskade.

24. Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
»Säg vilken det är som han talar om.»

25. Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
vilken är det?»

26. Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte
det åt Judas, Simon Iskariots son.

27. Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»

28. Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
detta till honom.

29. Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
åt de fattiga.

30. Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
det var natt.

31. Och när han hade gått ut, sade Jesus:
»Nu är Människosonen förhärligad,
och Gud är förhärligad i honom.

32. Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.

33. Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: ‘Dit
jag går, dit kunnen I icke komma’, detsamma säger jag nu ock
till eder.

34. Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.

35. Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
ären mina lärjungar.»

36. Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus
svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
framdeles skall du följa mig.»

37. Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
nu? Mitt liv vill jag giva för dig.»

38. Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen,
sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
gånger har förnekat mig.»

Kapitel 14Fortsättning av Jesu avskedstal: Hans förestående bortgång; hans enhet med Fadern; hans löfte om den kommande Hjälparen.
1. »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.

2. I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.

3. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
är, där skolen I ock vara.

4. Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»

5. Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
kunna vi då veta vägen?»

6. Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
ingen kommer till Fadern utom genom mig.

7. Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
honom och haven sett honom.»

8. Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
nog.»

9. Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har
sett Fadern. Huru kan du då säga: ‘Låt oss se Fadern’?

10. Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De
ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och
gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.

11. Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så
tron för själva gärningarnas skull.

12. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern,

13. och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.

14. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.

15. Älsken I mig, så hållen I mina bud,

16. och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:

17. sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor
hos eder och skall vara i eder.

18. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.

19. Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
mig. Ty jag lever; I skolen ock leva.

20. På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
ären i mig, och att jag är i eder.

21. Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»

22. Judas — icke han som kallades Iskariot — sade då till honom:
»Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
men icke för världen?»

23. Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
skola komma till honom och taga vår boning hos honom.

24. Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.

25. Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.

26. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
har sagt eder.

27. Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke
oroliga eller försagda.

28. I hörden att jag sade till eder: ‘Jag går bort, men jag kommer
åter till eder.’ Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas
över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.

29. Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
tro, när det har skett.

30. Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till;

31. men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå
härifrån.»

Kapitel 15Fortsättning av Jesu avskedstal: Vinträdet och grenarna; budet om inbördes kärlek; världens hat; Andens vittnesbörd.
1. »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.

2. Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
frukt.

3. I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
eder.

4. Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke
kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.

5. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och
jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
intet göra.

6. Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.

7. Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.

8. Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
och bliven mina lärjungar.

9. Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
förbliven i min kärlek.

10. Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.

11. Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.

12. Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
älskat eder.

13. Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
vänner.

14. I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.

15. Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
har hört av min Fader har jag kungjort för eder.

16. I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.

17. Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.

18. Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
eder.

19. Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.

20. Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: ‘Tjänaren är icke
förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock
förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
edert.

21. Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
eftersom de icke känna honom som har sänt mig.

22. Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.

23. Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.

24. Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.

25. Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
‘De hava hatat mig utan sak.’

26. Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
vittna om mig.

27. Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
begynnelsen.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska