Brevet till hebréerna 6-10

Kapitel 6Varning för avfall. Oryggligheten av Guds löfte.
1. Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om
Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom
oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och
med tro på Gud,

2. med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas
uppståndelse och en evig dom.

3. Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

4. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat
den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

5. och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande
tidsålderns krafter,

6. men som ändå hava avfallit — dem är det omöjligt att återföra
till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig
och utsätta honom för bespottelse.

7. Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt
och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem
till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får
välsignelse från Gud.

8. Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är
förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

9. Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är,
och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta
sätt.

10. Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat,
och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de
heliga, såsom I ännu gören.

11. Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att
intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

12. så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som
genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

13. Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv –
eftersom han icke hade någon högre att svärja vid –

14. och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och
storligen föröka dig.»

15. Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

16. Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar
dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

17. Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad
löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt
rådslut, lade han därtill en ed.

18. Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen
kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår
räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

19. I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når
innanför förlåten,

20. dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han
blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

Kapitel 7Ytterligare om Kristus såsom överstepräst efter Melkisedeks sätt. Hans prästadömes företräde framför det levitiska.
1. Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud den
Högste — han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd
på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som
välsignade honom,

2. varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som
när man uttyder vad han kallas, är först och främst
»rättfärdighetens konung», men därjämte ock »Salems konung», det
är »fridens konung»,

3. denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning,
utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och
likställes med Guds Son — denne förbliver en präst för
beständigt.

4. Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader
Abraham gav tionde av det förnämsta bytet.

5. Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning
att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder,
fastän dessa hava utgått från Abrahams länd,

6. tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och
välsignade honom, densamme som hade fått löftena.

7. Nu lär ingen kunna neka att det plägar vara den ringare som
mottager välsignelse av den som står högre.

8. Och medan det här är dödliga människor som taga tionde, är det
där en som får det vittnesbördet att han förbliver levande.

9. Genom Abraham har på visst sätt också Levi, som tager tionde,
fått giva tionde;

10. ty han var ännu i sin stamfaders länd, när Melkisedek gick denne
till mötes.

11. Vore det nu så, att fullkomning kunde vinnas genom det levitiska
prästadömet — och på detta var ju folkets lagstiftning byggd –
varför hade det då behövts att en präst av annat slag, »efter
Melkisedeks sätt», skulle uppstå, en som icke nämnes »efter
Arons sätt»?

12. (Om prästadömet förändras, måste ju med nödvändighet också lagen
förändras.)

13. Den som detta säges om hörde nämligen till en annan stam, en
stam från vilken ingen har utgått, som har gjort tjänst vid
altaret.

14. Ty det är en känd sak att han som är vår Herre har trätt fram ur
Juda stam; och med avseende på den har Moses icke talat något om
präster.

15. Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat
slag uppstår, lik Melkisedek däri,

16. att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar
härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer
av oförgängligt liv.

17. Han får nämligen det vittnesbördet: »Du är en präst till evig
tid, efter Melkisedeks sätt.»

18. Så upphäves nu visserligen en föregående stadga, därför att den
var svag och gagnlös –

19. eftersom lagen icke kunde åstadkomma något fullkomligt — men
ett bättre hopp sättes i stället, ett hopp genom vilket vi få
nalkas Gud.

20. Och i så måtto som detta icke har kommit till stånd utan edlig
bekräftelse — det är nämligen så, att medan de andra hava
blivit präster utan edlig bekräftelse,

21. har denne blivit det med sådan bekräftelse, genom den som sade
till honom: »Herren har svurit och skall icke ångra sig: ‘Du är
en präst till evig tid’» –

22. i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till
löftesman.

23. Och medan de förra prästerna hava måst bliva flera, därför att
de genom döden hindrades från att förbliva i sin tjänst,

24. har däremot denne ett oförgängligt prästadöme, eftersom han
förbliver »till evig tid».

25. Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma
till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.

26. En sådan överstepräst hövdes oss också att hava, en som vore
helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över
himmelen,

27. en som icke var dag behövde frambära offer, såsom de andra
översteprästerna, först för sina egna synder och sedan för
folkets; detta gjorde han nämligen en gång för alla, när han
offrade sig själv.

28. Ty lagen insätter till överstepräster människor som äro
behäftade med svaghet, men det löftesord, som efter lagens
utgivande gavs under edlig bekräftelse, insätter en »Son» som är
fullkomnad »till evig tid».

Kapitel 8Kristus överstepräst i det sannskyldiga tabernaklet. Det nya förbundet.
1. Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en
överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i
himmelen,

2. för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga
tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon
människa.

3. Ty var och en som bliver överstepräst tillsättes för att
frambära gåvor och offer; därför måste också denne hava något
att frambära.

4. Om han nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då andra
där finnas, som efter lagens bud hava att frambära gåvorna,

5. i det att de tjäna i den helgedom som är en avbild och en skugga
av den himmelska. Om en sådan fick ock Moses befallning genom en
uppenbarelse, när han skulle förfärdiga tabernaklet. »Se till»,
heter det, »att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit
dig visad på berget.»

6. Men nu har denne fått ett så mycket förnämligare ämbete, som han
är medlare för ett bättre förbund, vars ordning vilar på bättre
löften.

7. Ty om det förra förbundet hade varit utan brist, så skulle väl
plats icke hava sökts för ett annat.

8. Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger
Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och
med Juda hus;

9. icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på
den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur
Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför
frågade icke heller jag efter dem, säger Herren.

10. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i
kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras
sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall
vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.

11. Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre,
icke den ene brodern den andre och säga: ‘Lär känna Herren’; ty
de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den
störste.

12. Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder
skall jag aldrig mer komma ihåg.»

13. När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till
känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och
bliver gammalt, det är nära att försvinna.

Kapitel 9Den prästerliga tjänsten i de båda förbunden.
1. Nu hade visserligen också det förra förbundet sina
gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.

2. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo
ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det
heliga».

3. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet,
ett som kallas »det allraheligaste»,

4. med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor
överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med
mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill
förbundets tavlor.

5. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde
nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke
tillfälle att tala.

6. Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå
prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till
gudstjänsten,

7. men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året,
och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv
och för folkets ouppsåtliga synder.

8. Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det
allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det
främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.

9. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i
enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna
fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin
gudstjänst,

10. utan allenast äro utvärtes stadgar — de såväl som
föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar –
stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre
ordning.

11. Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda;
och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är
gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu
är,

12. gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget
blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig
förlossning.

13. Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt
på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,

14. huru mycket mer skall icke Kristi blod — då han nu genom evig
ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud –
rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den
levande Guden!

15. Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro
kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led
döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra
förbundet.

16. Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som
har gjort testamentet är död.

17. Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det
icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu
lever.

18. Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan
blod.

19. Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses
kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar,
tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl
själva boken som allt folket

20. och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har
stadgat för eder.»

21. Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de
ting som hörde till gudstjänsten.

22. Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod
utgjutes gives ingen förlåtelse.

23. Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen
renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste
renas genom bättre offer än dessa.

24. Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort
med händer, och som allenast är en efterbildning av det
sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu
träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.

25. Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig
själv, såsom översteprästen år efter år går in i det
allraheligaste, med blod som icke är hans eget.

26. Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens
begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid
tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.

27. Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan
dömas,

28. så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att
bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av
dem som bida efter honom, till frälsning.

Kapitel 10Kristi fullkomliga offer. Förmaning till frimodig ingång i den himmelska helgedomen. Förnyad varning för avfall.
1. Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men
framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den
aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på
samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.

2. Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så
förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon
synd, sedan de en gång hade blivit renade.

3. Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.

4. Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna
borttaga synder.

5. Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och
spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;

6. i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.

7. Då sade jag: ‘Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig –
för att göra din vilja, o Gud.’»

8. Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer
och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag»
— och dock frambäras de efter lagen –

9. säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så
tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.

10. Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom
att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.

11. Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och
frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna
borttaga synder;

12. men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna,
sitter han för beständigt på Guds högra sida

13. och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda
honom till en fotapall».

14. Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som
bliva helgade.

15. Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren
hade sagt:

16. »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande
dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan,
och i deras sinnen skall jag skriva dem»;

17. och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall
jag aldrig mer komma ihåg.»

18. Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer
något offer för synd.

19. Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå
in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,

20. i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin
genom förlåten — det är genom sitt kött –

21. och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,

22. så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet,
bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont
samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.

23. Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den
som har givit oss löftet, han är trofast.

24. Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till
kärlek och goda gärningar;

25. låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga
hava för sed, utan må vi förmana varandra — detta så mycket mer
som I sen huru »dagen» nalkas.

26. Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen
om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,

27. utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld
som skall förtära motståndarna.

28. Den som föraktar Moses’ lag, han skall »efter två eller tre
vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;

29. huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses
värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för
orent — det i vilket han har blivit helgad — och som smädar
nådens Ande!

30. Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall
vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»

31. Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.

32. Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade
kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp

33. och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till
ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo
genomgå sådant.

34. Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat
eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I
haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.

35. Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor
lön.

36. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja
och få vad utlovat är.

37. Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och
han skall icke dröja;

38. och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig
undan, så finner min själ icke behag i honom».

39. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till
fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska