Apostlagärningarna 6-10

Kapitel 6Sju män utväljas för att besörja den dagliga utdelningen. Församlingen tillväxer. Stefanus drages inför Stora rådet.
1. Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.

2. Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
vid borden.

3. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
kunna sätta till att sköta denna syssla.

4. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»

5. Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
en proselyt från Antiokia.

6. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
händerna på dem.

7. Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.

8. Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
och tecken bland folket.

9. Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
upp för att disputera med Stefanus.

10. Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
talade.

11. Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.

12. De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
rådet.

13. Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.

14. Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
givit oss.»

15. Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.

Kapitel 7Stefanus’ tal inför Stora rådet och hans martyrdöd.
1. Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»

2. Då sade han:

»Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
förrän han bosatte sig i Karran,

3. och sade till honom: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
drag till det land som jag skall visa dig.’

4. Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
därifrån till detta land, där I nu bon.

5. Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
hade någon son.

6. Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.

7. ‘Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma’, sade Gud;
‘sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
plats.’

8. Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.

9. Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
Egypten. Men Gud var med honom

10. och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.

11. Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.

12. Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
fäder åstad dit, en första gång.

13. Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.

14. Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
och hela sin släkt, sjuttiofem personer.

15. Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
våra fäder.

16. Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
Sikem.

17. Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
Egypten,

18. till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
av Josef.

19. Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
att dessa icke skulle bliva vid liv.

20. Vid den tiden föddes Moses, och han ‘var ett vackert barn’ inför
Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;

21. sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.

22. Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
mäktig i ord och gärningar.

23. Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
sina bröder, Israels barn.

24. När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
egyptiern.

25. Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.

26. Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
ville förlika dem och sade: ‘I män, I ären ju bröder; varför
gören I då varandra orätt?’

27. Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
sade: ‘Vem har satt dig till hövding och domare över oss?

28. Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?’

29. Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
Madiams land och födde där två söner.

30. Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.

31. När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:

32. ‘Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då
greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.

33. Och Herren sade till honom: ‘Lös dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.

34. Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

35. Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: ‘Vem har satt
dig till hövding och domare?’, honom sände Gud att vara både en
hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
honom i törnbusken.

36. Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

37. Det var samme Moses som sade till Israels barn: ‘En profet skall
Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.’

38. Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
dem åt eder.

39. Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten

40. och sade till Aron: ‘Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
ut ur Egyptens land.’

41. Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
avguden och gladde sig över sina händers verk.

42. Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
‘Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?

43. Nej, I buren Moloks tält
och guden Romfas stjärna,
de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
Därför skall jag låta eder föras åstad
ända bortom Babylon.’

44. Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.

45. Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.

46. Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna ‘ett rum
till boning’ åt Jakobs Gud.

47. Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.

48. Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
det är såsom profeten säger:

49. ‘Himmelen är min tron,
och jorden är min fotapall;
vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?

50. Min hand har ju gjort allt detta.’

51. I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.

52. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju
dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
som I själva nu haven förrått och dräpt,

53. I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
haven hållit den.»

54. När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
och beto sina tänder samman mot honom.

55. Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.

56. Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
Guds högra sida.»

57. Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
alla på en gång emot honom

58. och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena
lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.

59. Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
»Herre Jesus, tag emot min ande.»

60. Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta,
avsomnade han.

Kapitel 8Förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Evangelium predikat i Samarien. Trollkarlen Simon. En etiopisk hovmans dop.
1. Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i
Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över
Judeens och Samariens landsbygd.

2. Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
dödsklagan efter honom.

3. Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
fängelse.

4. Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade
evangelii ord.

5. Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och
predikade Kristus för folket där.

6. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde,
aktade de endräktigt på det som han talade.

7. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut
under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.

8. Och det blev stor glädje i den staden.

9. Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
häpnad, och som sade sig vara något stort.

10. Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne
är vad man kallar ‘Guds stora kraft.’»

11. Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.

12. Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
och kvinnor.

13. Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora
tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
häpnad.

14. Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.

15. Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
helig ande;

16. ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
voro allenast döpta i Herren Jesu namn.

17. De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.

18. När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
som Anden blev given, bjöd han dem penningar

19. och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag
lägger händerna på undfår helig ande.»

20. Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i
fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
penningar.

21. Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.

22. Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
om möjligt är, bliva dig förlåten.

23. Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
orättfärdighetens bojor.»

24. Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att
intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

25. Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
evangelium i många samaritiska byar.

26. Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och
begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»

27. Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man
for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där
tillbedja,

28. men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
profeten Esaias.

29. Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna
vagn.»

30. Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»

31. Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
bredvid honom.

32. Men det ställe i skriften som han läste var detta:
»Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han icke sin mun.

33. Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte?
Ty hans liv ryckes undan från jorden.»

34. Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig
om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
annan?»

35. Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
och förkunnade för honom evangelium om Jesus.

36. Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då
sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag
döpes?»

37. -

38. Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
Filippus och hovmannen, och han döpte honom.

39. Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
fortsatte sin färd.

40. Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han
omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
kom till Cesarea.

Kapitel 9Saulus omvändes, predikar i Damaskus och i Jerusalem. Församlingen tillväxer. Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.
1. Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
lärjungar, gick till översteprästen

2. och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män
eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

3. Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.

4. Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»

5. Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus,
den som du förföljer.

6. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
vad du har att göra.»

7. Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.

8. Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
handen och ledde honom in i Damaskus.

9. Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
drack.

10. Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag,
Herre.»

11. Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
kallas Raka gatan och fråga i Judas’ hus efter en man vid namn
Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.

12. Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»

13. Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.

14. Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»

15. Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
konungar och inför Israels barn;

16. och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
namns skull.»

17. Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
uppfylld av helig ande.»

18. Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.

19. Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.

Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
Damaskus.

20. Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
var Guds Son.

21. Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
»Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

22. Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.

23. När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
honom ur vägen;

24. men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
stadsportarna både dag och natt,

25. togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

26. När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
han verkligen var en lärjunge.

27. Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
predikat i Jesu namn.

28. Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
predikade frimodigt i Herrens namn;

29. och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
gjorde försök att röja honom ur vägen.

30. När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
sände honom därifrån vidare till Tarsus.

31. Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

32. Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.

33. Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
legat till sängs; han var nämligen lam.

34. Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.

35. Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
omvände sig till Herren.

36. I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och
gav allmosor rikligen.

37. Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.

38. Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
dröjsmål komma till dem.

39. Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.

40. Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
»Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
Petrus, satte hon sig upp.

41. Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
framför den.

42. Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
Herren.

43. Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
namn Simon.

Kapitel 10Kornelius’ syn. Petrus’ syn, hans besök i Cesarea och hans predikan där. Det första hedningdopet.
1. I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
så kallade italiska krigsskaran.

2. Han var en from man, som »fruktade Gud»[1] tillika med hela sitt
hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
till Gud.

3. En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»

4. Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det,
herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina
allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.

5. Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
ock kallas Petrus.

6. Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
havet.»

7. När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
hörde till hans närmaste följe,

8. och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
Joppe.

9. Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
bedja.

10. Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu
tillredde maten, föll han i hänryckning.

11. Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
ned till jorden.

12. Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
jorden, och alla slags himmelens fåglar.

13. Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»

14. Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något
oheligt och orent.»

15. Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»

16. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
åter upptagen till Himmelen.

17. Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten

18. och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
Petrus, gästade där.

19. Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.

20. Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
är jag som har sänt dem.»

21. Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som
I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»

22. De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
säga.»

23. Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.

Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
några av bröderna i Joppe följde med honom.

24. Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade
på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
vänner.

25. Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
fötter.

26. Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en
människa.»

27. Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
där församlade.

28. Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man
förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
människa för ohelig eller oren.

29. Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»

30. Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
framför mig,

31. och han sade: ‘Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
hava kommit i åminnelse inför Gud.

32. Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.’

33. Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
allt som har blivit dig befallt av Herren.»

34. Då öppnade Petrus sin mun och sade:

»Nu förnimmer jag i sanning att ‘Gud icke har anseende till
personen’,

35. utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.

36. Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
frid, det ordet kännen I,

37. den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade –

38. förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
Gud var med honom.

39. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
på trä och dödade honom.

40. Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
uppenbar,

41. väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
honom, sedan han hade uppstått från de döda.

42. Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
och döda.

43. Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
namn.»

44. Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
som hörde hans tal.

45. Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.

46. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.

47. Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att
dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
likaväl som vi?»

48. Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.

Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några
dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska