Apostlagärningarna 26-28

Kapitel 26Paulus’ försvarstal inför konung Agrippa.
1. Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för
din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
försvar:

2. »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
konung Agrippa,

3. som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför
beder jag dig höra mig med tålamod.

4. Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
folk och i Jerusalem.

5. Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig — såframt de nu
vilja tillstå det — att jag har tillhört det strängaste partiet
i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.

6. Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
lovat våra fäder,

7. det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
skull, o konung, är jag anklagad av judarna.

8. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
döda?

9. Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
mot Jesu, nasaréens, namn;

10. så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
jag därför.

11. Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
städer.

12. När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
och uppdrag från översteprästerna,

13. fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
följeslagare.

14. Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
till mig på hebreiska: ‘Saul, Saul, varför förföljer du mig’?
Det är dig svårt att spjärna mot udden.’

15. Då sade jag: ‘Vem är du, Herre?’ Herren svarade: ‘Jag är Jesus,
den som du förföljer.

16. Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.

17. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,

18. för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
lott bland dem som äro helgade.’

19. Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
synen,

20. utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.

21. För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
och försökte att döda mig.

22. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,

23. nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
eget folk som till hedningarna.»

24. När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»

25. Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
jag talar sanna ord med lugn besinning.

26. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
vrå.

27. Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»

28. Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
och gör mig till kristen.»

29. Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
av dessa bojor.»

30. Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.

31. Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»

32. Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»

Kapitel 27Paulus skickas såsom fånge till Rom, lider skeppsbrott, bliver räddad.
1. När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.

2. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.

3. Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
och åtnjuta deras omvårdnad.

4. När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
vinden låg emot.

5. Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.

6. Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.

7. Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
seglade vi in under Kreta vid Salmone.

8. Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

9. Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan
förbi. Paulus varnade dem då

10. och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
skepp, utan ock för våra liv.»

11. Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
det som Paulus sade.

12. Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
över vintern.

13. Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

14. Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
från ön; det var den så kallade nordostorkanen.

15. Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
vinden, gåvo vi efter och läto det driva.

16. När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.

17. Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
skeppet så driva.

18. Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över bord.

19. På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.

20. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
räddning.

21. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.

22. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.

23. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
också tjänar, och stod bredvid mig och sade:

24. ‘Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.’

25. Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske som mig är sagt.

26. Men på en ö måste vi bliva kastade.»

27. När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
närmade sig något land.

28. De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
famnars djup.

29. Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
efter att det skulle dagas.

30. Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
ankaren ifrån förskeppet.

31. Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»

32. Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.

33. Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
och förblivit fastande, utan att förtära något.

34. Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
huvudhår gå förlorat.

35. När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
allas åsyn och bröt det och begynte äta.

36. Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.

37. Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.

38. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.

39. När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
skeppet driva upp på denna.

40. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
vinden och styrde mot stranden.

41. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
begynte brytas sönder av vågsvallet.

42. Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
fly undan simmande.

43. Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
i vattnet och söka komma i land,

44. och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
att komma välbehållna i land.

Kapitel 28Paulus övervintrar på ön Malta, kommer fram till Rom, predikar där först för judarna och sedan för hedningarna.
1. Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
Malta.

2. Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
regnets och för köldens skull.

3. När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
sig fast vid hans hand.

4. Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
blivit räddad undan havet.»

5. Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.

6. De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.

7. I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.

8. Nu hände sig att Publius’ fader låg sjuk i en magsjukdom med
feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
händerna på honom och gjorde honom frisk.

9. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.

10. Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.

11. Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
Tvillinggudarnas bilder.

12. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.

13. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
dagen till Puteoli.

14. Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
inbjudning, i sju dagar.

På detta sätt kommo vi till Rom.

15. Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
tackade han Gud och fick nytt mod.

16. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.

17. Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
»Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
fånge.

18. Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.

19. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
mot mitt folk.

20. Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
jag är bunden med denna kedja.»

21. Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon
skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
berättat eller sagt något ont om dig.

22. Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om
det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
gensägelse.

23. Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om
Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses’ lag och ur
profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.

24. Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
trodde icke.

25. Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den
helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,

26. när han sade:

‘Gå åstad och säg till detta folk:
Med hörande öron skolen I höra,
och dock alls intet förstå,
och med seende ögon skolen I se,
och dock alls intet förnimma.

27. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
och med öronen höra de illa,
och sina ögon hava de tillslutit,
så att de icke se med sina ögon
eller höra med sina öron
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig’

28. Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
blivit sänd; de skola ock akta därpå.»

30. I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;

31. och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska