Apostlagärningarna 16-20

Kapitel 16Fortsättning av Paulus’ andra missionsresa: han färdas genom Mindre Asien, far över till Macedonien, predikar evangelium i Filippi, fängslas och befrias.
1. Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en
lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
kvinna och en grekisk fader,

2. och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
Ikonium.

3. Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars
skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.

4. Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
av apostlarna och de äldste i Jerusalem.

5. Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
förökades för var dag.

6. Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
provinsen Asien.

7. Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.

8. Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.

9. Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien
och hjälp oss.»

10. När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
kallat oss att förkunna evangelium för dem.

11. Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
och dagen därefter till Neapolis

12. och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni,
är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades
vi någon tid.

13. På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned
och talade med de kvinnor som hade samlats dit.

14. Och en kvinna som »fruktade Gud»[1], en purpurkrämerska från
staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
Paulus talade.

15. Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon
nödgade oss därtill.

16. Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.

17. Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
»Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
eder frälsningens väg.»

18. Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig
och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder
jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund.

19. Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
dem till torget inför överhetspersonerna.

20. Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
»Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar

21. och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.»

22. Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.

23. Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.

24. Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

25. Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.

26. Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
löstes.

27. Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
fångarna hade kommit undan.

28. Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty
vi äro alla här.»

29. Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
Silas, bävande.

30. Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag
göra för att bliva frälst?»

31. De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
frälst.»

32. Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
hans hus.

33. Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.

34. Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
på Gud.

35. Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
och läto säga: »Släpp ut männen.»

36. Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna
hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i
frid.»

37. Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,
utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»

38. Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde
att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.

39. Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
och bådo dem lämna staden.

40. När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

Kapitel 17Fortsättning av Paulus’ andra missionsresa: han predikar evangelium i Tessalonika, Berea och Aten.
1. Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;

2. i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre
sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
skrifterna

3. och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för
eder är Messias.»

4. Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»[1],
likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.

5. Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
inför folket.

6. Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som
hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;

7. och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot
kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
konung.

8. Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
hörde detta.

9. Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
släppte dem därefter lösa.

10. Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till
judarnas synagoga.

11. Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
för att se om det förhölle sig såsom nu sades.

12. Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.

13. Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
också där folket och väckte oro bland dem.

14. Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.

15. De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
det snaraste skulle komma till honom.

16. Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.

17. Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
»fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han
träffade där.

18. Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:
»Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han
tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De sade så,
eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om
uppståndelsen.

19. Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
»Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?

20. Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja
nu veta vad detta skall betyda.»

21. Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
dagen.

22. Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag
ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.

23. Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
jag ock funnit ett altare med den inskriften: ‘Åt en okänd Gud.’
Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
är det jag nu kommer med budskap till eder.

24. Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
med händer,

25. ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
allt.

26. Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
vilka de skola bo –

27. detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
icke är långt ifrån någon enda av oss.

28. Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
ock några av edra egna skalder hava sagt: ‘Vi äro ju ock av hans
släkt.’

29. Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
genom mänsklig konst och uppfinning.

30. Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
bättring.

31. Ty han har fastställt en dag då han skall ‘döma världen med
rättfärdighet’, genom en man som han har bestämt därtill; och
han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
låtit honom uppstå från de döda.»

32. När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga
gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu
en gång.»

33. Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.

34. Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland
dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.

Kapitel 18Avslutningen av Paulus’ andra missionsresa: han förkunnar evangelium i Korint, återvänder över Efesus och Cesarea (möjligen också över Jerusalem) till Antiokia. Början av Paulus’ tredje missionsresa: han färdas genom Mindre Asien. — Apollos kommer till Efesus och far därifrån till Akaja.
1. Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.

2. Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,

3. och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
yrket tältmakare.

4. Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
judar och greker.

5. När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
betygade för judarna att Jesus var Messias.

6. Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme
över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till
hedningarna.»

7. Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
Justus, som »fruktade Gud»; denne hade sitt hus invid
synagogan.

8. Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
trodde och läto döpa sig.

9. Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,
utan tala och tig icke;

10. ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.»

11. Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
undervisade i Guds ord.

12. Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen

13. och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
sätt som är emot lagen.»

14. När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
eder, I judar.

15. Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
vara domare.»

16. Och så visade han bort dem från domstolen.

17. Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
därefter.

18. Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
nämligen bundit sig genom ett löfte.

19. Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.

20. Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
han samtyckte icke därtill,

21. utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jag
vända tillbaka till eder.» Och så lämnade han Efesus.

22. Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.

23. Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
Frygien och styrkte alla lärjungarna.

24. Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.

25. Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade,
brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
han allenast hade kunskap om Johannes’ döpelse.

26. Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla
och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
honom grundligare om »Guds väg».

27. Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.

28. Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
genom skrifterna att Jesus var Messias.

Kapitel 19Fortsättning av Paulus’ tredje missionsresa: han predikar evangelium i Efesus med stor framgång, men utsättes för förföljelse, i det att guldsmeden Demetrius ställer till ett upplopp emot honom.
1. Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
han några lärjungar.

2. Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
helig ande är given.»

3. Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:
»Vi döptes med Johannes’ döpelse»

4. Då sade Paulus: »Johannes’ döpelse var en döpelse till bättring;
och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»

5. Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.

6. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
dem, och de talade tungomål och profeterade.

7. Och tillsammans voro de vid pass tolv män.

8. Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
rike.

9. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
menigheten talade illa om »den vägen»[1], vände han sig ifrån
dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
dessa i Tyrannus’ lärosal.

10. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.

11. Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.

12. Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.

13. Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
predikar.

14. Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
judisk överstepräst.

15. Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»

16. Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
sargade.

17. Och detta blev bekant för alla Efesus’ invånare, både judar och
greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
blev storligen prisat.

18. Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.

19. Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.

20. På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.

21. Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
»Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»

22. Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
provinsen Asien.

23. Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».

24. Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
hantverkarna en ganska stor inkomst.

25. Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
giver oss vår goda bärgning;

26. men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
människohänder icke äro gudar.

27. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
lida avbräck i sitt stora anseende.»

28. När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
är efesiernas Diana!»

29. Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
macedonier som voro Paulus’ följeslagare

30. Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
honom det icke.

31. Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.

32. Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
tillsammans.

33. Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
hålla ett försvarstal inför folket.

34. Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
Diana!»

35. Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
ned från himmelen?

36. Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
och icke företaga eder något förhastat.

37. Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,

38. Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
rätta.

39. Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
avgöras i den lagliga folkförsamlingen.

40. På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
vi icke heller uppgiva.»

Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.

Kapitel 20Fortsättning av Paulus’ tredje missionsresa: han besöker Macedonien och Grekland, återvänder genom Macedonien och Troas, kommer till Miletus och håller där ett avskedstal till efesiernas äldste.
1. Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
Macedonien.

2. Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
många förmaningens ord, kom han till Grekland.

3. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla
därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.

4. Och med honom följde Sopater, Pyrrus’ son, från Berea, och av
tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
Asien.

5. Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.

6. Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
där vistades vi i sju dagar.

7. På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;

8. och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
där vi voro församlade.

9. Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
våningen; och när man tog upp honom, var han död

10. Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»

11. Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
dagades; först då begav han sig i väg.

12. Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
tröstade.

13. Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.

14. Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
och kommo sedan till Mitylene.

15. Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.

16. Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
i Jerusalem.

17. Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
församlingens äldste.

18. Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
till provinsen Asien, har umgåtts med eder:

19. huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.

20. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
undervisa eder.

21. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

22. Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
att veta vad där skall vederfaras mig;

23. allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
vänta mig.

24. Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
nåds evangelium.

25. Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.

26. Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
någons blod.

27. Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
rådslut.

28. Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
blod.

29. Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.

30. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
är, för att locka lärjungarna att följa sig.

31. Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
eder.

32. Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
alla som äro helgade.

33. Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.

34. I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
med mig.

35. I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
ord, huru han själv sade: ‘Saligare är att giva än att taga.’»

36. När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
dem alla.

37. Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
halsen och kysste honom innerligt;

38. och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
till skeppet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska