Apostlagärningarna 11-15

Kapitel 11Petrus försvarar hedningdopet. Den första hedningkristna församlingen grundas i Antiokia. Understöd sändes därifrån till bröderna i Judeen.>
1. Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att
också hedningarna hade tagit emot Guds ord.

2. När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro
omskurna gå till rätta med honom;

3. de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.»

4. Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd
och ordning; han sade:

5. »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
från himmelen; och det kom ända ned till mig.

6. Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
krälande djur och himmelens fåglar.

7. Jag hörde ock en röst säga till mig: ‘Stå upp, Petrus, slakta
och ät.’

8. Men jag svarade: ‘Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt
eller orent kommit i min mun.’

9. För andra gången talade en röst från himmelen: ‘Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.’

10. Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
åter upp till himmelen.

11. Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.

12. Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder
som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.

13. Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
hans hus, och att denne hade sagt: ‘Sänd åstad till Joppe och
låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.

14. Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
du själv och hela ditt hus.’

15. Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.

16. Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: ‘Johannes döpte
med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.’

17. Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
kunnat sätta mig emot Gud?»

18. När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
bättring som för till liv.»

19. De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
för Stefanus’ skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
för judar.

20. Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
förkunnade evangelium om Herren Jesus.

21. Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
omvände sig till Herren.

22. Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
Barnabas till Antiokia.

23. När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
stadigt hålla sig till Herren.

24. Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.

25. Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.

26. Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».

27. Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
Antiokia.

28. Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
hela världen; den kom också på Klaudius’ tid.

29. Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
Judeen.

30. Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
de det till de äldste.

Kapitel 12Jakob dödas. Petrus fängslas, men befrias genom en Herrens ängel. Herodes dör.
1. Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
dem som hörde till församlingen.

2. Och Jakob, Johannes’ broder, lät han avrätta med svärd.

3. När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
högtid.

4. Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
honom fram inför folket.

5. Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
enträget till Gud för honom.

6. Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
fängelset.

7. Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.

8. Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln
till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»

9. Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
det var en syn han såg.

10. När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
detsamma försvann ängeln ifrån honom.

11. När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
Herodes’ hand och undan allt det som det judiska folket hade
väntat sig.»

12. När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.

13. Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
Rode, för att höra vem det var.

14. Och när hon kände igen Petrus’ röst, öppnade hon i sin glädje
icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
utanför porten.

15. Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon
bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är
väl hans ängel.»

16. Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
häpnad att det var han.

17. Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
ort.

18. Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.

19. När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
Cesarea och vistades sedan där.

20. Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
deras land hade sin näring av konungens.

21. På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
sig på tronen och höll ett tal till dem.

22. Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
människas.»

23. Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.

24. Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.

25. Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.

Kapitel 13Början av Paulus’ första missionsresa: Paulus utsändes med Barnabas från Antiokia i Syrien; de predika evangelium på Cypern och i Antiokia i Pisidien; judarna förkasta, men hedningarna mottaga evangelium.
1. I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes’
fosterbroder, och Saulus.

2. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
har kallat dem till.»

3. Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
begiva sig åstad.

4. Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.

5. Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
tjänare.

6. Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
Barjesus,

7. som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
begärde att få höra Guds ord.

8. Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
till tro.

9. Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
fäste ögonen på honom

10. och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?

11. Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och
mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
som kunde leda honom.

12. När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
Herrens lära och kom till tro.

13. Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och
vände tillbaka till Jerusalem.

14. Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
sig där.

15. Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»

16. Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

»I män av Israels hus och I som ‘frukten Gud’[2], hören mig.

17. Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
land, och förde dem sedan ut därifrån ‘med upplyft arm’.

18. Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
i öknen.

19. Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
han dessas land till arvedelar åt dem.

20. Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.

21. Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis’ son, en
man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

22. Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: ‘Jag har
funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall
i alla stycken göra min vilja.’

23. Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
Frälsare åt Israel.

24. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
bättringens döpelse för hela Israels folk.

25. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: ‘Vad
I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den
vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.’

26. Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
här, I som ‘frukten Gud’, till oss har ordet om denna frälsning
blivit sänt.

27. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
utsagor, vilka var sabbat föreläses;

28. och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.

29. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
grav.

30. Men Gud uppväckte honom från de döda.

31. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
vittnen inför folket.

32. Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,

33. såsom ock är skrivet i andra psalmen:
‘Du är min Son,
jag har i dag fött dig.’

34. Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
dessa ord:
‘Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
som jag i trofasthet har givit åt David.’

35. Därför säger han ock i en annan psalm:
‘Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.’

36. När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;

37. men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.

38. Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
förlåtelse förkunnas för eder,

39. och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
ifrån allt det varifrån I icke under Moses’ lag kunden bliva
friade.

40. Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
profeterna:

41. ‘Sen här, I föraktare, och förundren eder,
och bliven till intet;
ty en gärning utför jag i edra dagar,
en gärning som I alls icke skullen tro,
om den förtäljdes för eder.’»

42. När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
skulle tala för dem om samma sak.

43. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då
till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

44. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
Guds ord.

45. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.

46. Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten
det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
livet, så vända vi oss nu till hedningarna.

47. Ty så har Herren bjudit oss:
‘Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.’»

48. När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
evigt liv.

49. Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

50. Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
område.

51. Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
till Ikonium.

52. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

Kapitel 14Fortsättning av Paulus’ första missionsresa: Paulus och Barnabas predika evangelium i Ikonium, Lystra och Derbe och vända sedan tillbaka till Antiokia i Syrien.
1. På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
kommo till tro;

2. men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
väckte deras förbittring mot bröderna.

3. Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
i det att han lät tecken och under ske genom dem.

4. Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
judarna, andra åter med apostlarna.

5. Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
ville misshandla och stena dem,

6. flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.

7. Och där förkunnade de evangelium.

8. I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
hade aldrig kunnat gå.

9. Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
botad,

10. sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då
sprang mannen upp och begynte gå.

11. När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
i människogestalt.»

12. Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.

13. Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
anställa ett offer.

14. Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade

15. och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
levande Guden, ‘som har gjort himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är’.

16. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
att gå sina egna vägar.

17. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
med mat och glädje.»

18. Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
icke offrade åt dem.

19. Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
honom ut ur staden, i tanke att han var död.

20. Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
sig upp och gick in i staden.

Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till
Derbe.

21. Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
Antiokia

22. och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
som vi måste ingå i Guds rike.

23. Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
trodde på.

24. Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
Pamfylien.

25. Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.

26. Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
det verk som de nu hade fullbordat.

27. Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.

28. Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

Kapitel 15På ett möte i Jerusalem avgöres frågan om hedningarnas ställning till den mosaiska lagen. Barnabas och Paulus skiljas från varandra. Paulus anträder sin andra missionsresa.
1. Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta.»

2. Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.

3. Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.

4. När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.

5. Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses’ lag.

6. Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.

7. Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:

»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.

8. Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.

9. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.

10. Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?

11. Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de.»

12. Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
gjort bland hedningarna.

13. När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:

»Mina bröder, hören mig.

14. Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.

15. Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
skrivet:

16. ‘Därefter skall jag komma tillbaka
och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,

17. för att ock övriga människor skola söka Herren,
alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
Så säger Herren, han som skall göra detta,

18. såsom han ock har vetat det förut av evighet.’

19. Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
varit hedningar, men omvänt sig till Gud,

20. utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
djur och från blod.

21. Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
var sabbat föreläses i synagogorna.»

22. Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
ledande män.

23. Och man översände genom dem följande skrivelse:

»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

24. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
att de hava haft något uppdrag av oss,

25. så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
våra älskade bröder,

26. vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
skull.

27. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
kungöra detsamma för eder.

28. Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
föreskrifter:

29. att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
väl.»

30. De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.

31. Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
hugnesamma budskapet.

32. Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.

33. Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.

34. -

35. Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
Herren.

36. Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»

37. Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
kallades Markus.

38. Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
arbete.

39. Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.

40. Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad

41. och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
församlingarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska