Psaltaren 41-50

41 Psalmen
Klagan under nöd och förföljelse.

1 För sångmästaren; en psalm av David.

2 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag.

3 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!

4 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.

5 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig.

6 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?»

7 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.

8 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada.

9 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.»

10 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.

11 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.

12 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig.

13 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ––

14 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.
Andra boken

42 Psalmen
Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus.

1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»

5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»

11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

12 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

43 Psalmen
Fortsättning av föregående psalm.

1 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.

2 Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?

3 Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,

4 så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

5 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

44 Psalmen
Guds trogna folks bön under en svår krigsnöd.

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

27 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

45 Psalmen
Konungen och hans brud.

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

2 Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

3 Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.

4 Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.

5 Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.

6 Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.

7 Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.

8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

9 Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.

10 Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

11 Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,

12 och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

13 Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.

14 Idel härlighet är hon, konungadottern i gemaket: av guldvirkat tyg består hennes dräkt,

15 i brokigt vävda kläder föres hon till konungen; jungfrur, hennes väninnor, följa henne åt; de ledas in till dig.

16 Under glädje och fröjd föras de fram, de tåga in i konungens palats.

17 I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet.

18 Ditt namn vill jag göra prisat bland alla kommande släkten; så skola ock folken lova dig, alltid och evinnerligen.

46 Psalmen
Vår Gud är oss en väldig borg.

1 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

2 Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.

3 Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;

4 om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.

5 En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.

6 Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.

7 Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.

8 HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

9 Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.

10 Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.

11 »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»

12 HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

47 Psalmen
Gud såsom folkens konung.

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

2 Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.

3 Ty HERREN är den Högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

4 Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.

5 Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

6 Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.

7 Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

8 Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.

9 Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

10 Folkens ypperste hava församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk. Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar; högt är han upphöjd.

48 Psalmen
Guds makt bevisad i Jerusalems räddning.

1 En sång, en psalm av Koras söner.

2 Stor är HERREN och högt lovad, i vår Guds stad, på sitt heliga berg.

3 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion längst uppe i norr, den store konungens stad.

4 Gud har i dess palatser gjort sig känd såsom ett värn.

5 Ty se, konungarna församlade sig, tillhopa drogo de fram.

6 De sågo det, då häpnade de; de förskräcktes, de flydde.

7 Bävan grep dem där, ångest lik en barnaföderskas.

8 Så krossar du Tarsis-skepp med östanvinden.

9 Såsom vi hade hört, så fingo vi se det, i HERREN Sebaots stad, i vår Guds stad; Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.

10 Vi tänka, o Gud, på din nåd, när vi stå i ditt tempel.

11 Såsom ditt namn, o Gud, så når ock ditt lov intill jordens ändar; din högra hand är full av rättfärdighet.

12 Sions berg glädje sig, Juda döttrar fröjde sig, för dina domars skull.

13 Gån omkring Sion och vandren runt därom, räknen dess torn;

14 given akt på dess murar, skriden genom dess palatser, så att I kunnen förtälja därom för ett kommande släkte.

15 Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen; intill döden skall han ledsaga oss.

49 Psalmen
Förgängligheten av de ogudaktigas lycka.

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

50 Psalmen
Rätt och orätt gudstjänst.

1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska