Josua 6-10

Kapitel 6Jerikos erövring.
1. Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
Israels barn; ingen gick ut eller in.
2. Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess
konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
3. Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
4. Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
prästerna skola stöta i basunerna.
5. Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
över dem, var och en rätt fram.»
6. Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
jubelbasuner framför HERRENS ark.»
7. Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;
och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»
8. Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
9. Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
10. Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva
något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: ‘Häven
upp ett härskri’; då skolen I upphäva ett härskri.»
11. Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
över natten.
12. Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
HERRENS ark.
13. Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
stötte i basunerna.
14. De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
15. Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
16. Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
staden.
17. Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
hade sänt åstad.
18. Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
19. Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»
20. Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja,
när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
var och en rätt fram; så intogo de staden.
21. Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
och slogo dem med svärdsegg.
22. Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån
in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»
23. Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut. Och
de släppte dem utanför Israels läger.
24. Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
lade de till skatten i HERRENS hus.
25. Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
26. På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare
inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom
hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
kosta honom hans yngste son.»
27. Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
hela landet.

Kapitel 7Akan förgriper sig på det tillspillogivna och bliver straffad.
1. Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS
vrede mot Israels barn.
2. Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
3. Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke
låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
äro få.»
4. Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
dessa måste fly för ajiterna.
5. Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat,
det blev såsom vatten.
6. Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
7. Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
sidan Jordan!
8. Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
flykten för sina fiender?
9. När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
10. Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt
ansikte?
11. Israel har syndat, de hava överträtt det förbund som jag
stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
12. Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder,
om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
13. Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
14. I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
skall den ena mannen efter den andra träda fram.
15. Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
vad som var en galenskap i Israel.»
16. Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
17. När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
18. När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
till Sera av Juda stam.
19. Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
intet för mig.»
20. Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
21. jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
mitten av mitt tält, och silvret underst.»
22. Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
underst.
23. Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
barns menighet och lade det ned inför HERREN.
24. Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
25. Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock
HERREN i dag låta olycka komma över dig.» Och Israels
menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
stenar på dem.
26. Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav
fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

Kapitel 8Ai erövrat. Altaret på Ebal och lagens stenar. Lagen uppläst.
1. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
stad och hans land.
2. Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot
staden, på andra sidan därom.»
3. Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
stridsmännen, och sände dem ut om natten.
4. Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
5. Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
vilja vi fly för dem.
6. Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
bort ifrån staden; ty de skola tänka: ‘De flyr för oss, nu såsom
förra gången.’
7. Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
i eder hand.
8. Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad
jag nu har bjudit eder.»
9. Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över
natten bland folket.
10. Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
11. Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
12. Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
Betel och Ai, väster om staden.
13. Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
14. När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
lagt mot honom på andra sidan om staden.
15. Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
öknen till.
16. Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
ifrån staden.
17. Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
Israel.

18. Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua
ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
19. Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
20. När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
sig mot sina förföljare.
21. Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
och angrepo ajiterna.
22. De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
och rädda sig.
23. Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
Josua.
24. Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
25. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
26. Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
spillo.
27. Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
Josua.
28. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
29. Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på
Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
30. Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
Ebal,
31. såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
32. Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
33. Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
skulle välsigna Israels folk.
34. Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
35. Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
inför de främlingar som följde med dem.

Kapitel 9Gibeoniternas list.
1. Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
upp emot Libanon, hörde vad som hade skett — hetiterna,
amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna –
2. slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
Israel.

3. Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
och Ai,
4. togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
av skinn,
5. och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
reskost var torrt och söndersmulat.
6. Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
sluten nu förbund med oss.»
7. Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
8. Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua
frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
9. De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
10. och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
Basan, som bodde i Astarot.
11. Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
‘Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
oss.’
12. Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
13. Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
14. Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
mun.
15. Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
ed.

16. Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
bodde mitt ibland dem.
17. Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
Kirjat-Jearim.
18. Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men
hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
19. Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
dem.
20. Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
som vi hava svurit dem.»
21. Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
såsom hövdingarna hade sagt till dem.
22. Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
»Varför haven I bedragit oss och sagt: ‘Vi bo mycket långt borta
från eder’, fastän I bon mitt ibland oss?
23. Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
24. De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
när I kommen, och så gjorde vi detta.
25. Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att
göra med oss, det må du göra.»
26. Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
hand, så att de icke dräpte dem;
27. men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare — såsom de
äro ännu i dag — på den plats som han skulle utvälja.

Kapitel 10Segern vid Gibeon över fem konungar. Erövringen av det sydliga Kanaan.
1. Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
Israel och fingo bo mitt ibland dem,
2. fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
dess män voro alla tappra.
3. Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
säga:
4. »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
barn.»
5. Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
och de belägrade Gibeon och angrepo det.
6. Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
oss.»
7. Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
alla sina tappraste stridsmän.
8. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
9. Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
sedan han hade brutit upp från Gilgal.
10. Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
11. Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

12. Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
i Israels barns våld; han sade inför Israel:
»Du sol, stå stilla i Gibeon,
du måne, i Ajalons dal!»

13. Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
hade tagit hämnd på sina fiender.

Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev
stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
gå ned.
14. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
Israel.

15. Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

16. Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
Mackeda.
17. Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
18. Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
och sätten dit folk för att bevaka den.
19. Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»

20. Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
nederlag och nedgjort dem — varvid dock några av dem lyckades
rädda sig och komma in i de befästa städerna –
21. vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
Israels barn.
22. Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
mig, ut ur grottan.»
23. De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
24. När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och
satte sina fötter på deras halsar.
25. Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
26. Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
27. Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
kvar där ännu i denna dag.
28. Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med
konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
i Jeriko.
29. Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
belägrade Libna.
30. Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess
konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
31. Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
belägrade och angrep det.
32. Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
som voro därinne — alldeles såsom de hade gjort med Libna.
33. Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
undan.
34. Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
belägrade och angrepo det.
35. Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
voro därinne — alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
36. Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
belägrade det.
37. Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
därinne, och han lät ingen slippa undan — alldeles såsom han
hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som
voro därinne.
38. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
belägrade det.
39. Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han
gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
konung.
40. Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
41. Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
hela landet Gosen ända till Gibeon.
42. Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
43. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
Gilgal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska