Job 6-10

Kapitel 6Jobs svar på Elifas’ första tal: Tyngden av Jobs olycka; hans vänners obarmhärtighet.
1. Då tog Job till orda och sade:

2. Ack att min grämelse bleve vägd
och min olycka lagd jämte den på vågen!
3. Se, tyngre är den nu än havets sand,
därför kan jag icke styra mina ord.
4. Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,
och min ande indricker deras gift;
ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5. Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,
icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6. Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,
och vem finner behag i slemörtens saft?
7. Så vägrar nu min själ att komma vid detta,
det är för mig en vämjelig spis.

8. Ack att min bön bleve hörd,
och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9. O att det täcktes Gud att krossa mig,
att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10. Då funnes ännu för mig någon tröst,
jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;
jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11. Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?
Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12. Min kraft är väl ej såsom stenens,
min kropp är väl icke av koppar?
13. Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,
var utväg har blivit mig stängd.

14. Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,
men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15. Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,
ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16. som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,
när snön har fallit och gömt sig i dem,
17. men som åter försvinna, när de träffas av hettan,
och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18. Vägfarande där i trakten vika av till dem,
men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19. Temas vägfarande skådade dithän,
Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20. men de kommo på skam i sin förtröstan,
de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21. Ja, likaså ären I nu ingenting värda,
handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22. Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,
taga av edert gods för att lösa mig ut,
23. att I skolen rädda mig undan min ovän,
köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24. Undervisen mig, så vill jag tiga,
lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25. Gott är förvisso uppriktigt tal,
men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26. Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,
och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27. Då kasten I väl också lott om den faderlöse,
då lären I väl köpslå om eder vän!

28. Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;
icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29. Vänden om! Må sådan orätt icke ske;
ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30. Skulle väl orätt bo på min tunga,
och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Kapitel 7Job avslutar sitt svar på Elifas’ första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över människolivets vedermöda och över sitt eget tröstlösa elände.
1. En stridsmans liv lever ju människan på jorden,
och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2. Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,
lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3. Så har jag fått till arvedel månader av elände;
nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4. Så snart jag har lagt mig, är min fråga:
»När skall jag då få stå upp?»
Ty aftonen synes mig så lång;
jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5. Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,
med en skorpa lik jord;
min hud skrymper samman och faller sönder.

6. Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;
de försvinna utan något hopp.
7. Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,
att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8. Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;
bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9. Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,
så är den som har farit ned i dödsriket;
han kommer ej åter upp därifrån.
10. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
och hans plats vet icke av honom mer.

11. Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,
jag vill taga till orda i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12. Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13. När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,
att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14. då förfärar du mig genom drömmar,
och med syner förskräcker du mig.

15. Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,
hellre dö än vara blott knotor!
16. Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.
Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17. Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,
aktar på henne så noga,
18. synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?

19. Huru länge skall det dröja,
innan du vänder din blick ifrån mig,
lämnar mig i fred ett litet andetag?
20. Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,
du människornas bespejare?

Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp
och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21. Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,
icke tillgiva mig min missgärning?
Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;
om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Kapitel 8Bildads första tal: Guds hand drabbar allenast de onda; om Job söker Gud, skall han bliva upprättad.
1. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2. Huru länge vill du hålla på med sådant tal
och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
3. Skulle väl Gud kunna kränka rätten?
Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

4. Om dina barn hava syndat mot honom
och han gav dem i sina överträdelsers våld,
5. så vet, att om du själv söker Gud
och beder till den Allsmäktige om misskund,
6. då, om du är ren och rättsinnig,
ja, då skall han vakna upp till din räddning
och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
7. och så skall din första tid synas ringa,
då nu din sista tid har blivit så stor.

8. Ty fråga framfarna släkten,
och akta på vad fäderna hava utrönt
9. — vi själva äro ju från i går och veta intet,
en skugga äro våra dagar på jorden;
10. men de skola undervisa dig och säga dig det,
ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

11. »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,
eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
12. Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,
måste den då vissna, före allt annat gräs.

13. Så går det alla som förgäta Gud;
den gudlöses hopp måste varda om intet.
14. Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig
och hans förtröstan lik spindelns väv.
15. Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;
han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

16. Lik en frodig planta växer han i solens sken,
ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17. kring stenröset slingra sig hans rötter,
mellan stenarna bryter han sig fram.

18. Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,
då förnekar den honom: ‘Aldrig har jag sett dig.’
19. Ja, så går det med hans levnads fröjd,
och ur mullen få andra växa upp.»

20. Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,
han håller ej heller de onda vid handen.
21. Så bida då, till dess han fyller din mun med löje
och dina läppar med jubel.
22. De som hata dig varda då höljda med skam,
och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

Kapitel 9Jobs svar på Bildads första tal: Ingen kan gå till rätta med Gud, men utan sak har Gud hemsökt Job.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Ja, förvisso vet jag att så är;
huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3. Vill han gå till rätta med henne,
så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4. Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,
vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5. honom som oförtänkt flyttar bort berg
och omstörtar dem i sin vrede;
6. honom som kommer jorden att vackla från sin plats,
och dess pelare bäva därvid;
7. honom som befaller solen, så går hon icke upp,
och som sätter stjärnorna under försegling;
8. honom som helt allena spänner ut himmelen
och skrider fram över havets toppar;
9. honom som har gjort Karlavagnen och Orion,
Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10. honom som gör stora och outrannsakliga ting
och under, flera än någon kan räkna?

11. Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,
han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12. Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13. Gud, han ryggar icke sin vrede;
för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14. huru skulle jag då våga svara honom,
välja ut ord till att tala med honom?

15. Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;
jag finge anropa min motpart om misskund.
16. Och om han än svarade mig på mitt rop,
så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17. Ty med storm hemsöker han mig
och slår mig med sår på sår, utan sak.
18. Han unnar mig icke att hämta andan;
nej, med bedrövelser mättar han mig.

19. Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,
gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20. Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;
vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21. Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv,
jag frågar icke efter, om jag får leva.
22. Det må gå som det vill, nu vare det sagt:
han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23. Om en landsplåga kommer med plötslig död,
så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24. Jorden är given i de ogudaktigas hand,
och täckelse sätter han för dess domares ögon.
Är det ej han som gör det, vem är det då?

25. Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,
de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26. de ila åstad såsom en farkost av rör,
såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27. Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,
att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28. Så måste jag dock bäva för alla mina kval;
jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29. Nej, såsom skyldig måste jag stå där;
varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30. Om jag än tvår mig i snö
och renar mina händer i lutsalt,
31. så skall du dock sänka mig ned i pölen,
så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32. Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,
ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33. ingen skiljeman finnes mellan oss,
ingen som har myndighet över oss båda.

34. Må han blott vända av från mig sitt ris,
och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35. då skall jag tala utan att rädas för honom,
ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

Kapitel 10Job avslutar sitt svar på Bildads första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över att Gud handlar så skoningslöst mot sitt eget verk; bättre vore för Job att aldrig hava blivit född.
1. Min själ är led vid livet.
Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,
jag vill tala i min själs bedrövelse.

2. Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;
låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3. Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,
medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4. Har du då ögon som en varelse av kött,
eller ser du såsom människor se?
5. Är din ålder som en människas ålder,
eller äro dina år såsom en mans tider,
6. eftersom du letar efter missgärning hos mig
och söker att hos mig finna synd,
7. du som dock vet att jag icke är skyldig,
och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8. Dina händer hava danat och gjort mig,
helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9. Tänk på huru du formade mig såsom lera;
och nu låter du mig åter varda till stoft!

10. Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
och såsom ostämne lät du mig stelna.
11. Med hud och kött beklädde du mig,
av ben och senor vävde du mig samman.
12. Liv och nåd beskärde du mig,
och genom din vård bevarades min ande.

13. Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
jag vet att du hade detta i sinnet:
14. om jag syndade, skulle du vakta på mig
och icke lämna min missgärning ostraffad.

15. Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16. Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17. Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18. Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19. hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20. Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21. innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22. till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
dit där dödsskugga och förvirring råder,
ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska