Job 36-40

Kapitel 36Fortsättning på Elihus tal: Guds tuktan avser syndarens förbättring. Job må icke önska sig döden, ej heller mästra Gud, vilkens vishet och makt övergå allt förstånd.
1. Vidare sade Elihu:

2. Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked,
ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.
3. Min insikt vill jag hämta vida ifrån,
och åt min skapare vill jag skaffa rätt.
4. Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn;
en man med fullgod insikt har du framför dig.

5. Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen,
han som är så väldig i sitt förstånds kraft.
6. Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv,
men åt de arma skaffar han rätt.
7. Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga;
de få trona i konungars krets,
för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8. Och om de läggas bundna i kedjor
och fångas i eländets snaror,
9. så vill han därmed visa dem vad de hava gjort,
och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;
10. han vill då öppna deras öra för tuktan
och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11. Om de då höra på honom och underkasta sig,
så få de framleva sina dagar i lycka
och sina år i ljuvlig ro.
12. Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen
och omkomma, när de minst tänka det.
13. Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede
och icke anropa honom, när han lägger dem i band,
14. deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden,
och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15. Genom lidandet vill han rädda den lidande,
och genom betrycket vill han öppna hans öra.
16. Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,
ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;
och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17. Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;
ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.
18. Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,
och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.
19. Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd
och genom allt som nu har prövat din kraft?

20. Du må ej längta så ivrigt efter natten,
den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.
21. Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är;
sådant behagar dig ju mer än att lida.

22. Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.
Var finnes någon mästare som är honom lik?
23. Vem har föreskrivit honom hans väg,
och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24. Tänk då på att upphöja hans gärningar,
dem vilka människorna besjunga
25. och som de alla skåda med lust,
de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26. Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,
hans år äro flera än någon kan utrannsaka.
27. Se, vattnets droppar drager han uppåt,
och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;
28. skyarna gjuta dem ut såsom en ström,
låta dem drypa ned över talrika människor.

29. Ja, kan någon fatta molnens utbredning,
braket som utgår från hans hydda?
30. Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,
och själva havsgrunden höljer han in däri.
31. Ty så utför han sina domar över folken;
så bereder han ock näring i rikligt mått.
32. I ljungeldsljus höljer han sina händer
och sänder det ut mot dem som begynna strid.
33. Budskap om honom bär hans dunder;
själva boskapen bebådar hans antåg.

Kapitel 37Fortsättning av Elihus tal: Guds vishet och makt bestyrkas ytterligare genom hans herravälde över himmelen med dess tordön och regn.
1. Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,
bävande spritter det upp.
2. Hören, hören huru hans röst ljuder vred,
hören dånet som går ut ur hans mun.
3. Han sänder det åstad, så långt himmelen når,
och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4. Efteråt ryter så dånet,
när han dundrar med sin väldiga röst;
och på ljungeldarna spar han ej,
då hans röst låter höra sig.
5. Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,
stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6. Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,
så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7. Därmed fjättrar han alla människors händer,
så att envar som han har skapat kan lära därav.
8. Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,
och i sina kulor lägga de sig till ro.
9. Från Stjärngemaket kommer då storm
och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10. med sin andedräkt sänder Gud frost,
och de vida vattnen betvingas.

11. Skyarna lastar han ock med väta
och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12. De måste sväva än hit, än dit,
alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,
vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13. Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,
än är det med nåd som han låter dem komma.

14. Lyssna då härtill, du Job;
stanna och betänk Guds under.
15. Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång
och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16. Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
den Allvises underbara verk?
17. Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,
när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18. Kan du välva molnhimmelen så som han,
så fast som en spegel av gjuten metall?

19. Lär oss då vad vi skola säga till honom;
för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20. Ej må det bebådas honom att jag vill tala.
Månne någon begär sitt eget fördärv?

21. Men synes icke redan skenet?
Strålande visar han sig ju mellan skyarna,
där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22. I guldglans kommer han från norden.
Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23. den Allsmäktige kunna vi icke fatta,
honom som är så stor i kraft,
honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24. Fördenskull frukta människorna honom;
men de självkloka — dem alla aktar han ej på.

Kapitel 38Herrens svar till Job: Job må icke mäta sig med honom som har skapat jorden och havet, ljuset och mörkret, snön och regnet och annat mer.
1. Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

2. Vem är du som stämplar vishet såsom mörker,
i det att du talar så utan insikt?
3. Omgjorda nu såsom ej man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

4. Var var du, när jag lade jordens grund?
Säg det, om du har ett så stort förstånd.
5. Vem har fastställt hennes mått — du vet ju det?
Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?
6. Var fingo hennes pelare sina fästen,
och vem var det som lade hennes hörnsten,
7. medan morgonstjärnorna tillsammans jublade
och alla Guds söner höjde glädjerop?

8. Och vem satte dörrar för havet,
när det föddes och kom ut ur moderlivet,
9. när jag gav det moln till beklädnad
och lät töcken bliva dess linda,
10. när jag åt det utstakade min gräns
och satte bom och dörrar därför,
11. och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare,
här skola dina stolta böljor lägga sig»?

12. Har du i din tid bjudit dagen att gry
eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,
13. där den skulle fatta jorden i dess flikar,
så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?
14. Då ändrar den form såsom leran under signetet,
och tingen stå fram såsom klädda i skrud;
15. då berövas de ogudaktiga sitt ljus,
och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

16. Har du stigit ned till havets källor
och vandrat omkring på djupets botten?
17. Hava dödens portar avslöjat sig för dig,
ja, såg du dödsskuggans portar?
18. Har du överskådat jordens vidder?
Om du känner allt detta, så låt höra.

19. Vet du vägen dit varest ljuset bor,
eller platsen där mörkret har sin boning,
20. så att du kan hämta dem ut till deras gräns
och finna stigarna som leda till deras hus?
21. Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född,
så stort är ju dina dagars antal!

22. Har du varit framme vid snöns förrådshus?
Och haglets förrådshus, du såg väl dem
23. — de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid,
till stridens och drabbningens dag?
24. Vet du vägen dit varest ljuset delar sig,
dit där stormen sprider sig ut över jorden?

25. Vem har åt regnflödet öppnat en ränna
och banat en väg för tordönets stråle,
26. till att sända regn över länder där ingen bor,
över öknar, där ingen människa finnes,
27. till att mätta ödsliga ödemarker
och giva växt åt gräsets brodd?

28. Säg om regnet har någon fader,
och vem han är, som födde daggens droppar?
29. Ur vilken moders liv är det isen gick fram,
och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
30. Se, vattnet tätnar och bliver likt sten,
så ytan sluter sig samman över djupet.

31. Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?
Och förmår du att lossa Orions band?
32. Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram,
och som leder Björninnan med hennes ungar?
33. Ja, förstår du himmelens lagar,
och ordnar du dess välde över jorden?

34. Kan du upphöja din röst till molnen
och förmå vattenflöden att övertäcka dig?
35. Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå,
så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

36. Vem har lagt vishet i de mörka molnen,
och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37. Vem håller med sin vishet räkning på skyarna?
Och himmelens läglar, vem häller ut dem,
38. medan mullen smälter såsom malm
och jordkokorna klibbas tillhopa?

Kapitel 39Fortsättning av Herrens tal: Guds godhet, vishet och makt intygas genom exempel ur djurvärlden: lejonet, korpen, stengeten, vildåsnan, vildoxen, strutsen, hästen, falken, örnen.
1. Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan
och stillar de unga lejonens hunger,
2. när de trycka sig ned i sina kulor
eller ligga på lur i snåret?
3. Vem är det som skaffar mat åt korpen,
när hans ungar ropar till Gud,
där de sväva omkring utan föda?

4. Vet du tiden för stengetterna att föda,
vakar du över när hindarna bör kalva?
5. Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,
ja, vet du tiden för dem att föda?

6. De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,
hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7. Deras ungar frodas och växa till på marken,
så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8. Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,
vem har lossat den skyggas band?
9. Se, hedmarken gav jag henne till hem,
och saltöknen blev hennes boning.
10. Hon ler åt larmet i staden,
hon hör ingen pådrivares rop.
11. Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,
hon letar efter allt som är grönt.

12. Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig
och att stanna över natten invid din krubba?
13. Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm
och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14. Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,
kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15. Överlåter du åt honom att föra hem din säd
och att hämta den tillhopa till din loge?

16. Strutshonans vingar flaxa med fröjd,
men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17. Åt jorden överlåter hon ju sina ägg
och ruvar dem ovanpå sanden.
18. Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19. Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;
att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20. Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,
han har ej tilldelat henne förstånd.
21. Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;
då ler hon åt både häst och man.

22. Är det du som giver åt hästen hans styrka
och kläder hans hals med brusande man?
23. Är det du som lär honom gräshoppans språng?
Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24. Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft
och rusar så fram mot väpnade skaror.
25. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,
han ryggar icke tillbaka för svärd.
26. Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
av ljungande spjut och lans.
27. Han skakas och rasar och uppslukar marken,
han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28. För var basunstöt frustar han: Huj!
Ännu i fjärran vädrar han striden,
anförarnas rop och larmet av härskrin.

29. Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp
och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30. Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt
och bygger sitt näste i höjden?
31. På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,
på klippans spets och på branta berget.
32. Därifrån spanar han efter sitt byte,
långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33. Hans ungar frossa på blod,
och där slagna ligga, där finner man honom.
34. Så svarade nu HERREN Job och sade:

35. Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?
Svara då, du som så klagar på Gud!

36. Job svarade HERREN och sade:

37. Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag måste lägga handen på munnen.
38. En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;
ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

Kapitel 40Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
1. Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

2. Omgjorda såsom en man dina länder;
jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
3. Vill du göra min rätt om intet
och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
4. Har du en sådan arm som Gud,
och förmår du dundra med din röst såsom han?
5. Pryd dig då med ära och höghet,
kläd dig i majestät och härlighet.
6. Gjut ut din vredes förgrymmelse,
ödmjuka med en blick allt vad högt är.
7. Ja, kuva med en blick allt vad högt är,
slå ned de ogudaktiga på stället.
8. Göm dem i stoftet allasammans,
ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
9. Då vill jag prisa dig, också jag,
för segern som din högra hand har berett dig.

10. Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du.
Han lever av gräs såsom en oxe.
11. Och se vilken kraft han äger i sina länder,
vilken styrka han har i sin buks muskler.
12. Han bär sin svans så styv som en ceder,
ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
13. Hans benpipor äro såsom rör av koppar,
benen i hans kropp likna stänger av järn.
14. Förstlingen är han av vad Gud har gjort;
hans skapare själv har givit honom hans skära.
15. Ty foder åt honom frambära bergen,
där de vilda djuren alla hava sin lek.
16. Under lotusträd lägger han sig ned,
i skygdet av rör och vass.
17. Lotusträd giva honom tak och skugga,
pilträd hägna honom runt omkring.
18. Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke;
han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
19. Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt,
vem borrar en snara genom hans nos?

20. Kan du draga upp Leviatan med krok
och med en metrev betvinga hans tunga?
21. Kan du sätta en sävhank i hans nos
eller borra en hake genom hans käft?
22. Menar du att han skall slösa på dig många böner
eller tala till dig med mjuka ord?
23. Att han skall vilja sluta fördrag med dig,
så att du finge honom till din träl för alltid?
24. Kan du hava honom till leksak såsom en fågel
och sätta honom i band åt dina tärnor?
25. Pläga fiskarlag köpslå om honom
och stycka ut hans kropp mellan krämare?
26. Kan du skjuta hans hud full med spjut
och hans huvud med fiskharpuner?
27. Ja, försök att bära hand på honom
du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
28. Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket,
han fälles till marken redan vid hans åsyn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska