Job 11-15

Kapitel 11Sofars första tal: I sin fåkunnighet förstår Job icke Guds vishet; om han omvände sig, så skulle allt åter gå honom väl.
1. Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2. Skall sådant ordflöde bliva utan svar
och en så stortalig man få rätt?
3. Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,
så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4. Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,
och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?

5. Nej, om allenast Gud ville tala
och upplåta sina läppar till att svara dig,
6. om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,
huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,
då insåge du att Gud, dig till förmån,
har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.

7. Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet
eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8. Hög såsom himmelen är den — vad kan du göra?
djupare än dödsriket — vad kan du förstå?
9. Dess längd sträcker sig vidare än jorden,
och i bredd överträffar den havet.

10. När han vill fara fram och spärra någon inne
eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11. Han är ju den som känner lögnens män,
fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12. Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd,
som en vildåsnefåle kan födas till människa.

13. Om du nu rätt bereder ditt hjärta
och uträcker dina händer till honom,
14. om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand
och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15. ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam,
du står fast och har intet att frukta.

16. Ja, då skall du förgäta din olycka,
blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17. Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken;
och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18. Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp;
du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.

19. Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig,
och många skola söka din ynnest.
20. Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta;
ingen tillflykt skall mer finnas för dem,
och deras hopp skall vara att få giva upp andan.

Kapitel 12Jobs svar på Sofars första tal: För den Allsmäktige och Allvise är människors makt och vishet intet.
1. Därefter tog Job till orda och sade:

2. Ja, visst ären I det rätta folket,
och med eder kommer visheten att dö ut!
3. Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I,
icke står jag tillbaka för eder;
ty vem är den som ej begriper slikt?

4. Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän,
jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud;
man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

5. Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker;
förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6. Men förhärjares hyddor åtnjuta frid,
och trygghet få sådana som trotsa Gud,
de som hava sin gud i sin hand.

7. Men fråga du boskapen, den må undervisa dig,
och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8. eller tala till jorden, hon må undervisa dig,
fiskarna i havet må giva dig besked.

9. Vem kan icke lära genom allt detta
att det är HERRENS hand som har gjort det?
10. I hans han är ju allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda.

11. Skall icke öra pröva orden,
likasom munnen prövar matens smak?
12. Vishet tillkommer ju de gamle
och förstånd dem som länge hava levat.

13. Hos Honom finnes vishet och makt,
hos honom råd och förstånd.
14. Se, vad han river ned, det bygges ej upp;
för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15. Han håller vattnen tillbaka — se, se då bliver där torrt,
han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

16. Hos honom är kraft och klokhet,
den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17. Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt,
och domare gör han till dårar.
18. Han upplöser konungars välde
och sätter fångbälte om deras höfter.

19. Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,
och de säkrast rotade kommer han på fall.
20. Välbetrodda män berövar han målet
och avhänder de äldste deras insikt.
21. Han utgjuter förakt över furstar
och lossar de starkes gördel.

22. Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker,
dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23. Han låter folkslag växa till — och förgör dem;
han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24. Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,
han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25. De famla i mörkret och hava intet ljus,
han kommer dem att ragla såsom druckna.

Kapitel 13Fortsättning av Jobs svar på Sofars första tal: Job vill lägga fram sin sak för den Allsmäktige; ed oärligt tal bör ingen försvara Gud; Gud själv må säga vari Job har syndat.
1. Ja, alltsammans har mitt öga sett,
mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2. Vad I veten, det vet också jag;
icke står jag tillbaka för eder.
3. Men till den Allsmäktige vill jag nu tala,
det lyster mig att gå till rätta med Gud.

4. Dock, I ären män som spinna ihop lögn,
allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5. Om I ändå villen alldeles tiga!
Det kunde tillräknas eder som vishet.
6. Hören nu likväl mitt klagomål,
och akten på mina läppars gensagor.

7. Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal
och honom till förmån bruka oärligt tal?
8. Skolen I visa eder partiska för honom
eller göra eder till sakförare för Gud?
9. Icke kan sådant ändas väl,
när han håller räfst med eder?
Eller kunnen I gäckas med honom,
såsom man kan gäckas med en människa?

10. Nej, förvisso skall han straffa eder,
om I visen en hemlig partiskhet.
11. Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder,
och fruktan för honom skall falla över eder.
12. Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska,
edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

13. Tigen nu för min, så skall jag tala,
gånge så över mig vad det vara må.
14. Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna
och taga min själ i min hand.
15. Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;
min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16. Redan detta skall lända mig till frälsning,
ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

17. Hören, hören då mina ord,
och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18. Se, här lägger jag saken fram;
jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19. Eller gives det någon som kan vederlägga mig?
Ja, då vill jag tiga — och dö.

20. Allenast två ting må du ej göra mot mig,
så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21. din hand må du ej låta komma mig när,
och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22. Sedan må du åklaga, och jag vill svara,
eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

23. Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?
Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24. Varför döljer du ditt ansikte
och aktar mig såsom din fiende?
25. Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,
vill du förfölja ett borttorkat strå?

26. Du skriver ju bedrövelser på min lott
och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27. du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla vägar,
för mina fotsulor märker du ut stegen.
28. Och detta mot en som täres bort lik murket trä,
en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

Kapitel 14Job avslutar sitt svar på Sofars första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över det mänskliga livets elände.
1. Människan, av kvinna född,
lever en liten tid och mättas av oro;
2. lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3. Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,
ja, du drager mig till doms inför dig.
4. Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!
Sådant kan ju aldrig ske.

5. Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,
hennes månaders antal fastställt av dig,
har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6. vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,
låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7. För ett träd finnes ju kvar något hopp;
hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,
och telningar behöva ej fattas därpå.
8. Om än dess rot tynar hän i jorden
och dess stubbe dör bort i mullen,
9. så kan det grönska upp genom vattnets ångor
och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10. Men om en man dör, så ligger han där slagen;
om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11. Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,
och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12. så ligger mannen där och står ej mer upp,
han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;
aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13. Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,
fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,
staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig –
14. fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!
Då skulle jag hålla min stridstid ut,
ända till dess att min avlösning komme.

15. Du skulle då ropa på mig,
och jag skulle svara dig;
efter dina händers verk skulle du längta;
16. ja, du skulle då räkna mina steg,
du skulle ej akta på min synd.
17. I en förseglad pung låge då min överträdelse,
och du överskylde min missgärning.

18. Men såsom själva berget faller och förvittrar,
och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19. såsom stenar nötas sönder genom vattnet,
och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,
så gör du ock människans hopp om intet.

20. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;
du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;
om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22. Hennes kropp känner blott sin egen plåga,
hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Kapitel 15Elifas’ andra tal: Jobs ord äro oförståndiga och övermodiga; ingen människa är rättfärdig; de ogudaktiga undkomma icke sitt straff.
1. Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2. Skall en vis man tala så i vädret
och fylla upp sitt bröst med östanvind?
3. Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,
med ord som ingenting bevisa?

4. Än mer, du gör gudsfruktan om intet
och kommer med klagolåt inför Gud.
5. Ty din ondska lägger dig orden i munnen,
och ditt behag står till illfundigt tal.
6. Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
dina egna läppar vittna emot dig.

7. Var du den första människa som föddes,
och fick du liv, förrän höjderna funnos?
8. Blev du åhörare i Guds hemliga råd
och fick så visheten i ditt våld?
9. Vad vet du då, som vi icke veta?
Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
10. Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,
ja, en som övergår din fader i ålder.

11. Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,
och det ord som i saktmod talas med dig?
12. Vart föres du hän av ditt sinne,
och varför välva dina ögon så,
13. i det du vänder ditt raseri mot Gud
och öser ut ord ur din mun?

14. Vad är en människa, att hon skulle vara ren?
Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
15. Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,
och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
16. huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,
den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17. Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;
det som jag har skådat vill jag förtälja,
18. vad visa män hava gjort kunnigt,
lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
19. ifrån dem som allena fingo landet till gåva,
och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20. Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,
under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
21. Skräckröster ljuda i hans öron;
när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
22. Han har intet hopp om räddning ur mörkret,
ty svärdet lurar på honom.

23. Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?
Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
24. Ångest och trångmål förskräcka honom,
han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25. Ty mot Gud räckte han ut sin hand,
och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
26. han stormade mot honom med trotsig hals,
med sina sköldars ryggar i sluten hop;
27. han höljde sitt ansikte med fetma
och samlade hull på sin länd;
28. han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,
i hus som ej fingo bebos,
ty till stenhopar voro de bestämda.

29. Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,
hans skördar luta ej tunga mot jorden.
30. Han kan icke undslippa mörkret;
hans telningar skola förtorka av hetta,
och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31. I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,
ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
32. I förtid skall hans mått varda fyllt,
och hans krona skall ej grönska mer.
33. Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,
lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34. Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,
såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
35. Man går havande med olycka och föder fördärv;
den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska