Första Samuelsboken 26-30

Kapitel 26David skonar för andra gången Sauls liv.
1. Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
>1 Sam. 23,19. Ps. 54,1 f.
2. Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
>1 Sam. 24,3.
3. Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när
David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4. sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
kommit.
5. Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen,
och folket var lägrat runt
6. Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
>1 Krön. 2,16.
7. Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
8. Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
giva honom mer än den.»
>1 Sam. 24:5. 2 Sam. 16:9.
9. Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
10. Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
>Rom. 12,19.
11. men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som
står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
vår väg.
12. Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens
vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
sömn falla över dem.

13. Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
mellan dem.
14. Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
»Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du
som så ropar till konungen?»
15. David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En
av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16. Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I
haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och
vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
>1 Sam. 24,17.
18. Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
19. Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: ‘Gå bort
och tjäna andra gudar.’
20. Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
>1 Sam. 24,15.
21. Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty
jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, jag har handlat i mycket
stor dårskap och förvillelse.»
>1 Sam. 24,18 f.
22. David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
av dina män komma hitöver och hämta det.
23. Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
och trofasthet. HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
24. Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
räddar mig ur all nöd.»
25. Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du
företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick
David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

Kapitel 27David hos Akis i Gat och i Siklag.
1. Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall
omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än
att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån
att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
undkommer jag hans hand.»
2. Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
Akis, Maoks son, konungen i Gat.
>1 Sam. 21,10.
3. Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,42 f.
4. Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
Gat, sökte han icke vidare efter honom.
5. Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon,
så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
hos dig?»
6. Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag
under Juda konungar.
7. Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år
och fyra månader.
>1 Sam. 29,3.

8. Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa
stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
intill Egyptens land.
>1 Sam. 15,7.
9. Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
till Akis.
>2 Mos. 17,14. 5 Mos. 25,19.
10. När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något
plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som
tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
kainéerna.»
>Dom. 1,16.
11. Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde
eljest förråda oss och säga: ‘Så och så har David gjort, så har
han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas
land.’»
12. Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig
förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
för alltid.

Kapitel 28David i filistéernas här. Saul hos andebesvärjerskan i En-Dor.
1. Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att
strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du
med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»
2. David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din
tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter
dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»

3. Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul
hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
>2 Mos. 22,18. 3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f.
>1 Sam. 25,1.

4. Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid
Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
vid Gilboa.
5. Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och
förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
6. Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
>2 Mos. 28,30. 4 Mos. 12,6. 27,21. 1 Sam. 14,37.
7. Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon
andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.»
Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en
andebesvärjerska.»

8. Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och
han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
säger dig.»
9. Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort,
huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför
lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»
10. Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN
lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
missgärning.»
11. Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han
svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»
12. Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och
kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju
Saul.»
13. Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?»
Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur
jorden.»
14. Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en
gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att
det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
bugade sig.
15. Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat
mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava
begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har
jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
göra.»
>1 Sam. 18,12.
16. Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har
vikit ifrån dig och blivit din fiende?
>1 Sam. 16,14.
17. HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
David.
>1 Sam. 15,28. 1 Kon. 11,11.
18. Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
>1 Sam. 15,18 f.
19. HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i
morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»
>1 Sam. 31,6 f.
20. Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
helt dygn hade han ingenting ätit.
21. Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna
lyssnade till din begäran; Jag tog min själ[1] i min hand och
hörsammade den önskan du uttalade till mig.
>Dom. 12,3. 1 Sam. 19,5. Ps. 119,109.
22. Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
innan du går dina färde.»
23. Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom
hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
24. Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i
hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
osyrat bröd.
25. Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.

[1] Se själ i Ordförkl.

Kapitel 29David misstänkes av filistéernas hövdingar och bortvisas.
1. Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
>1 Sam. 4,1.
2. Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
fram, tillika med Akis,
3. sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att
göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju
Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
den dag han gick över till mig ända till denna dag.
>1 Sam. 27,7.
4. Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och
filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och
gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
>1 Krön. 12,19.
5. Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
dansen:
‘Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.’»
>1 Sam. 18,7. 21,11.

6. Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant
HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
7. Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
som misshagar filistéernas hövdingar.»
8. David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du
funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
min herre konungens fiender?»
9. Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig
välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga:
‘Han får icke draga upp med oss i striden.’
10. Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
hava kommit hit med dig; och när I i morgon haven stått bittida
upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»
11. Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen draga
tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till
Jisreel.

Kapitel 30Siklags förstöring genom amalekiterna och Davids hämnd på dem.
1. När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
intagit Siklag och bränt upp det i eld.
>1 Sam. 27,8 f
2. Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
bort dem och gått sin väg.
3. När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
döttrar voro bortförda såsom fångar,
4. brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
att de icke förmådde gråta mer.
5. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
>1 Sam. 25,42 f. 27,3.
6. Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
7. Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
>1 Sam. 23,9.
8. David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt
efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
räddning.»
>1 Sam. 23:2. 2 Sam. 5:19.

9. Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
10. Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

11. Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
vatten att dricka
12. och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
13. Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
därför att jag blev sjuk.
14. Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
eld.»
>Jos 14,13 f. 15,13 f. Hes. 25,16. Sef. 2,5.
15. David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
ned till den rövarskaran.»
16. Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
land.
17. Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
18. Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
hustrur räddade David också.
19. Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
20. David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

21. Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
hälsade dem.
22. Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
barn med sig och gå hem.»
23. Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
denna rövarskara, som kom över oss.
24. Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
varandra.»
>4 Mos. 31,26 f. Jos. 22,8.
25. Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
dag.
26. När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
27. Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
och de äldste i Jattir;
28. till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
Estemoa;
29. till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
de äldste i kainéernas städer;
30. till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
Atak;
31. till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
vandrat omkring med sina män.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska