Första Samuelsboken 11-15

Kapitel 11Saul besegrar ammoniterna. Han får sitt konungadöme förnyat.
1. Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då
sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så
vilja vi bliva dig underdåniga.»
2. Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag
sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»
3. De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov,
så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»

4. Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
folket. Då brast allt folket ut i gråt.
5. Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul
frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?» Och de
förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
6. Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
upptändes högeligen.
7. Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den
som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
göras.» Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
att de drogo ut såsom en man.
8. Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
hundra tusen, och Juda män trettio tusen.

9. Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga
till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
solen bränner som hetast.» Och sändebuden kommo och förkunnade
detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
10. Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt
eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»
11. Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och
upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo
undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
tillsammans.
12. Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: ‘Skulle
Saul bliva konung över oss!’ Given hit dessa män, så att vi få
döda dem.»
13. Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
HERREN givit seger åt Israel.»

14. Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och
där förnya konungadömet.»
15. Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där
uppfyllda av glädje.

Kapitel 12Samuel avlägger räkenskap för sin förvaltning och talar till folket.
1. Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra
ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
konung över eder.
2. Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
ungdom ända till denna dag.
3. Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har
jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»
4. De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»
5. Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hans
smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
i min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»

6. Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät
Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
7. Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
gjort mot eder och mot edra fäder.
8. När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
9. Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs
konungs hand, och dessa stridde mot dem.
10. Men de ropade till HERREN och sade: ‘Vi hava syndat, ty vi hava
övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.’
11. Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
fingen bo i trygghet.
12. Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
saden I till mig: ‘Nej, en konung måste regera över oss’, fastän
det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
13. Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
14. Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både
I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
Gud.
15. Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
edra fäder.
16. Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
inför edra ögon.
17. Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se
huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
att få en konung.»

18. Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för
HERREN och för Samuel.
19. Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till
HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
konung.»
20. Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort allt
detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
HERREN av allt edert hjärta.
21. Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
22. Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
folk.
23. Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer
lära eder den goda och rätta vägen.
24. Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
25. Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
förgås.»

Kapitel 13Kriget mot filistéerna. Sauls egenmäktiga offer. Israels betryck.
1. Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
Israel på andra året,
2. utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul
själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga
folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
3. Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna
fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
säga: »Detta må hebréerna höra.»
4. Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
förhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följa
Saul till Gilgal.
5. Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot
Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
6. Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
klippor, i fasta valv och i gropar.
7. Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
honom med bävan.
8. När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
skingra sig och gå ifrån honom.
9. Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och
tackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.
10. Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
11. Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag såg
att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro
församlade vid Mikmas,
12. då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och
jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till
mig och offrade brännoffret.»
13. Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har icke
hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
14. Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har
sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
hållit vad HERREN bjöd dig.»

15. Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i
Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
pass sex hundra man.
16. Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat
sig vid Mikmas.
17. Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger
för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
18. en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.

19. Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade
att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
20. Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,
om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
eller sin skära,
21. när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när
oxpikarnas uddar behövde rätas.
22. Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
själv och hans son Jonatan hade sådana.

23. Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vid
Mikmas.

Kapitel 14Jonatans tappra bedrift. Filistéernas nederlag. Sauls obetänksamma förbud. Hans strider med grannfolken. Hans släktförhållanden.
1. Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
på andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.
2. Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
man;
>1 Sam. 13,15.
3. och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och
folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
>1 Sam 4,19 f.
4. Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
ena hette Boses och den andra Sene.
>1 Sam. 13,23.
5. Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
söder, mitt emot Geba.
6. Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
likasåväl som genom många.»
>Dom. 7:4, 7. 2 Krön. 14:11. 1 Mack. 3:18.
7. Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
8. Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
laga så, att de få se oss.
9. Om de då säga till oss så: ‘Stån stilla, till dess vi komma fram
till eder’, då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
till dem.
>1 Mos. 24,12 f.
10. Om de däremot säga så: ‘Kommen hitupp till oss’, då skola vi
stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
för oss vara tecknet härtill.»
11. När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
sig.»
>1 Sam. 13,6.
12. Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
lära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
13. Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans
vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
>3 Mos. 26,7 f.
14. I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
halvt plogland.
15. Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en
förskräckelse ifrån Gud uppstod.
>1 Mos. 35,5. 2 Mos. 14,24 f. 1 Sam. 7,10. 13,16 f. Ps. 76,13.

16. Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
upplösning, och att man sprang hit och dit.
17. Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
och sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllo
mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
där.
18. Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns på
den tiden bland Israels barn.
>1 Sam. 4,3 f.
19. Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:
»Låt det vara.»
20. Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
hade uppstått.
>Dom. 7,22. 2 Krön. 20,23.
21. Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
och Jonatan.
22. Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
och deltogo i striden.
23. Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
ända bortom Bet-Aven.

24. När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.
25. Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
marken.
26. Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
munnen, ty folket fruktade för eden.
27. Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
28. Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
bundit folket med en dyr ed och sagt: ‘Förbannad vare den man
som dag förtär någon föda.’» Och folket var uttröttat.
29. Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
smakade något litet av honungen här.
30. Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
bytet som de hade tagit från sina fiender — huru mycket större
skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
31. Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
32. Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
med blodet i.
33. När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor
sten.»
>1 Mos. 9:4. 3 Mos. 3:17. 7:26 f. 17:10 f., 13 f. 19:26.
>5 Mos. 12:16, 23 f. 15:23.
34. Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
‘Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
med blodet i.’» Då förde allt folket, var och en med egen hand,
om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
35. Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
altare som han byggde åt HERREN.

36. Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen
sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
37. Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav
honom intet svar den dagen.
>1 Sam. 28,6.
38. Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
blivit begången.
39. Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men
ingen bland allt folket svarade honom.
40. Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket
svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
41. Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
fritt.
>Jos. 7,14 f. Jon. 1,7.
42. Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då
träffades Jonatan av lotten.
43. Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då
omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
— och så skall jag nu dö!»
44. Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
döden dö, Jonatan.»
45. Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN
lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte
Jonatan fri ifrån döden.
46. Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.

47. När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
48. Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
från dess plundrares hand.
49. Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
>1 Sam. 31,2. 1 Krön. 8,33. 9,39.
50. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas’ dotter. Hans härhövitsman
hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
51. Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
Abiel.
>1 Sam. 9,1

52. Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
han honom i sin tjänst.

Kapitel 15Sauls seger över amalekiterna. Hans ohörsamhet och förkastelse. Samuel och Agag.
1. Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja
dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.
>1 Sam. 9,15 f. 10,1.
2. Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
drog upp ur Egypten.
>2 Mos. 17,8 f. 5 Mos. 25,17 f.
3. Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
kameler och åsnor.»
4. Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.

5. När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
dalen.
6. Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från
amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig
kainéerna från amalekiterna.
>4 Mos. 10,29. 24,21. Dom. 1,16. 4,11.
7. Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
emot Sur, som ligger öster om Egypten.
>1 Mos. 25,18.
8. Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
folket gav han till spillo, och han slog dem med
svärdsegg.
>4 Mos. 24,7.
9. Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst
bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap
däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.

10. Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
11. »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta
gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
den natten.
>1 Mos. 6,6 f.
12. Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
13. När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad
vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»
14. Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
hör?»
15. Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
spillo.»
16. Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för
dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:
»Tala.»
17. Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
konung över Israel.
>1 Sam. 9,21. 10,1
18. Och HERREN sände dig åstad och sade: ‘Gå och giv till spillo
amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
har förgjort dem.’
19. Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»
20. Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,
Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
21. Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det
tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»
22. Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till
brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
>Pred. 4,l7. Hos. 6,6. Syr. 35,1 f. Matt. 9,13. 12,7.
23. Ty gensträvighet är trolldomssynd,
och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.

Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
dig, och du skall icke längre vara konung.»
>Hos. 4,6.
24. Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har
överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
25. Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
jag får tillbedja HERREN.»
26. Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
att du icke längre får vara konung över Israel.»
>1 Sam. 16,1.
27. När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
hans mantel, och den rycktes sönder.
28. Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels
konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
du.
>1 Sam. 28,17.
29. Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han
är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»
>4 Mos. 23,19. Ps. 33,4.
30. Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»
31. Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
HERREN.

32. Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då
gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan,
snart är dödens bitterhet överstånden.»
33. Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå
högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
34. Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
hem i Sauls Gibea.
35. Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
Saul till konung över Israel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska