Första Moseboken 6-10

Kapitel 6 – Människornas ondska växer. Floden förkunnas. Arken bygges.
1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem

2. sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.

3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.»

4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.

5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,

6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.

7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»

8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.

10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.

11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.

12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.

13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.

14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.

15. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;

16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.

17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.

18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.

19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.

20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.

21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.

22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.

Kapitel 7 – Floden kommer
1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.

2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,

3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.

4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
jorden alla varelser som jag har gjort.»

5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.

7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.

8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken

9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.

10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,

12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,

14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.

15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.

16. Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.

Och HERREN stängde igen om honom.

17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.

18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.

19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.

20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.

21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.

22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.

23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.

24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.

Kapitel 8 – Flodens slut. Noas offer och HERRENS löfte.
1. Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;

2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.

3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.

4. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.

5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.

6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,

7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.

8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.

9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.

11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.

12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.

14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.

15. Då talade Gud till Noa och sade:

16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.

17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»

18. Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.

19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.

20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.

21. När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.

22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

Kapitel 9 – Guds förbund med Noa. Noas ord till sina söner. Hans död.
1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.

2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.

3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.

4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.

5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;

6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.

7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»

8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:

9. »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,

10. och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.

11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»

12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:

13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.

14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,

15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.

16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»

17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»

18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.

19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.

20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.

21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.

22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.

23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.

24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:

25. »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»

26. Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!

27. Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»

28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;

29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.

Kapitel 10 – Noas söners släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.

3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.

4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.

5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
sina folk.

6. Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.

7. Kus’ söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.

8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.

9. Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»

10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.

11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,

12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden».

13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,

14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.

15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,

16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,

17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,

18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,

19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.

20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.

21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.

22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.

23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.

24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.

25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och
hans broder hette Joktan.

26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,

27. Hadoram, Usal, Dikla,

28. Obal, Abimael, Saba,

29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.

30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.

31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.

32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska