Första moseboken 16-20

Kapitel 16Hagar och Ismael.
1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;

2. och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord;

3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.

4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.

5. Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.»

6. Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.

7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.

8. Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.»

9. Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.»

10. Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.»

11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael,
därför att HERREN har hört ditt lidande.

12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.»

13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
mig?»

14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.

15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.

16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.

Kapitel 17Löftet om Isak. Omskärelsen.
1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.

2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.»

3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:

4. »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.

5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan
Abraham[1] skall vara ditt namn, ty jag skall
låta dig bliva en fader till många folk.

6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.

7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;

8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.

9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»

10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;

11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.

12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.

13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.

14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.»

15. Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes
namn.

16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»

17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»

18. Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!»

19. Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.

20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.

21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»

22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.

24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.

25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.

26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;

27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.

Kapitel 18HERRENS besök hos Abraham. Förnyat löfte till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.

2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden

3. och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.

4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.

5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»

6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»

7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.

8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.

9. Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
»Därinne i tältet.»

10. Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.

11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.

12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?»

13. Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
‘Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?’

14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»

15. Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.»

16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.

17. Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?

18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.

19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.»

20. Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;

21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.»

22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.

23. Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?

24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?

25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?»

26. HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.»

27. Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.»

28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»

29. Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.»

30. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.»

31. Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.»

32. Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.»

33. Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.

Kapitel 19Sodoms förstöring. Lots hustru och döttrar.
1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte

2. och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.»

3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.

4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.

5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.»

6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig

7. och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.

8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»

9. Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.

10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.

11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.

12. Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.

13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.»

14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade.

15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.»

16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.

17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»

18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.

19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.

20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit — den är ju så
liten — på det att jag må bliva vid liv.»

21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.

22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet
Soar.

23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,

24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;

25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.

26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.

27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,

28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.

29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.

30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.

31. Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.

32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»

33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.

34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.»

35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.

36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.

37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.

38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

Kapitel 20Abraham och hans hustru i Gerar.
1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.

2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.

3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»

4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?

5. Sade han icke själv till mig: ‘Hon är min syster’? Och likaså
sade hon: ‘Han är min broder.’ I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.»

6. Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.

7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.

8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
blevo mycket förskräckta.

9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»

10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?»

11. Abraham svarade: »Jag tänkte: ‘På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.’

12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.

13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: ‘Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.’»

14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.

15. Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.»

16. Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»

17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.

18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska