Första Moseboken 1-5

Kapitel 1 – Skapelsen
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.

3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.

4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.

5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

6. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.»

7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.

8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.

9. Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så.

10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.

11. Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så;

12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.

13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

14. Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,

15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så;

16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.

17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,

18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.

19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

20. Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»

21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.

22. Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.»

23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

24. Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så;

25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.

26. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»

27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.»

29. Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.

30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så.

31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.

Kapitel 2 – Den sjunde dagen. Edens lustgård. Kvinnans skapelse.
1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.

2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.

3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.

4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.

5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;

6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.

7. Och HERREN Gud danade människan av stoft från
jorden och inblåste livsande i hennes näsa,
och så blev människan en levande varelse.

8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.

9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.

10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.

11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,

12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.

13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.

14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.

15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.

16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,

17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.»

18. Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»

19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.

20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.

21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.

22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.

23. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»

24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.

Kapitel 3 – Syndafallet
1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?»

2. Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,

3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.’»

4. Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;

5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»

6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.

9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?»

10. Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»

11. Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»

12. Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»

13. Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

14. Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.

15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.»

16. Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.»

17. Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
‘Du skall icke äta därav’, därför vare marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;

18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
vara din föda.

19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
till stoft skall du åter varda.»

20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon
blev en moder åt allt levande.

21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.

22. Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.»

23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.

24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.

Kapitel 4 – Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom
HERRENS hjälp.»

2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.

3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.

4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;

5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.

6. Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?

7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»

8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

9. Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»

10. Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.

11. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.

12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»

13. Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
kan bära den.

14. Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.»

15. Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.

16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.

17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.

18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.

19. Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.

20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.

21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.

22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.

23. Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.

24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.»

25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
beskärt mig en annan livsfrukt, till
ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»

26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

Kapitel 5 – Sets släkttavla.
1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.

2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa, när de blevo skapade.

3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.

4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.

5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.

6. När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.

7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.

8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.

9. När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.

10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.

11. Alltså blev Enos’ hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.

12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.

13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.

14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
han.

15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.

16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde söner och döttrar.

17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.

18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.

19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.

20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.

21. När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.

22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.

23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.

24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.

25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.

26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.

27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.

28. När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.

29. Och han gav honom namnet Noa, i det han sade:
»Denne skall trösta oss vid vårt arbete och
våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
förbannat.»

30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.

31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.

32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska