Fjärde moseboken 16-20

Kapitel 16Koras, Datans och Abirams uppror.
1. Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
söner, dessa togo till sig folk

2. och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
folkförsamlingen, ansedda män.

3. Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
HERRENS församling?»

4. När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.

5. Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han
utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.

6. Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
hop,

7. och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»

8. Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.

9. Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
och betjäna den?

10. Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!

11. Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
rotat eder samman mot HERREN — ty vad är Aron, att I knorren
mot honom?»

12. Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
söner. Men de sade: »vi komma icke.

13. Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock
upphäva dig till herre över oss?

14. Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller
tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi
komma icke.»

15. Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»

16. Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.

17. Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
sitt fyrfat.»

18. Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.

19. Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela
menigheten.

20. och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

21. »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.»

22. Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
menigheten, därför att en enda man syndar?»

23. Då talade HERREN till Mose och sade:

24. »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»

25. Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
i Israel följde honom.

26. Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
synder.»

27. Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
barn, både stora och små.

28. Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
har handlat efter eget tycke:

29. om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
icke sänt mig;

30. men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
dessa människor hava föraktat HERREN.»

31. Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
under dem,

32. och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
allt Koras folk och alla deras ägodelar;

33. och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.

34. Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.

35. Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
männen som hade burit fram rökelse.

36. Och HERREN talade till Mose och sade:

37. »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,

38. ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat — de mäns som genom
sin synd förverkade sina liv — dem skall man hamra ut till
plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»

39. Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
altaret,

40. till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
HERREN hade sagt honom genom Mose.

41. Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»

42. Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
det; och HERRENS härlighet visade sig.

43. Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.

44. Och HERREN talade till Mose och sade:

45. »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.» Då föllo de ned på sina ansikten.

46. Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
har begynt.»

47. Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
folket.

48. När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
hemsökelsen.

49. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.

50. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
ingång; och hemsökelsen hade upphört.

Kapitel 17Arons stav grönskar.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
hans stav.

3. Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.

4. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.

5. Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»

6. Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.

7. Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
tält.

8. När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
och utslagna blommor och mogna mandlar.

9. Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.

10. Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»

11. Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
han.

12. Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!

13. Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»

Kapitel 18Prästernas och leviternas åligganden och rättigheter.
1. Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
vidlåder edert prästämbete.

2. Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
tjänst inför vittnesbördets tält.

3. Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
mån dö.

4. De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
ingen främmande får komma eder nära.

5. Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
Israels barn.

6. Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
tjänsten vid uppenbarelsetältet.

7. Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
kommer därvid, skall han dödas.

8. Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
söner, såsom en evärdlig rätt.

9. Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.

10. På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
det skall vara dig heligt.

11. Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
var och en i ditt hus som är ren må äta det:

12. allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
dig.

13. Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
som är ren må äta därav.

14. Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.

15. Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
är förstfött bland orena djur.

16. Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
räknad till tjugu gera.

17. Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.

18. Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.

19. Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund[1] inför
HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
avkomlingar jämte dig.

20. och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
vara din lott och arvedel bland Israels barn.

21. Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
uppenbarelsetältet.

22. Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
och så träffas av döden;

23. utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
Israels barn skola de icke hava någon arvedel.

24. Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
barn.

25. Och HERREN talade till Mose och sade:

26. Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
tionde av tionden.

27. Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
logen och vin och olja från pressen.

28. På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
tionden skolen I giva åt prästen Aron.

29. Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.

30. Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
vad loge och press avkasta.

31. I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.

32. När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.

Kapitel 19Den röda kon. Stänkelsevattnet.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

2. Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
har något lyte, och som icke har burit något ok.

3. Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.

4. Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
uppenbarelsetältet.

5. Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.

6. Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
kasta det i elden vari kon brännes upp.

7. Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
ända till aftonen.

8. Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.

9. Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
syndoffer.

10. Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem.

11. Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
vara oren i sju dagar.

12. Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
på sjunde dagen, så bliver han icke ren.

13. Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
oren; orenhet låder alltjämt vid honom.

14. Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
oren i sju dagar.

15. Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
vara orena.

16. Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.

17. Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
därpå i ett kärl.

18. Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
vid graven.

19. Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
vatten, så bliver han ren om aftonen.

20. Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.

21. Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
aftonen.

22. Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.

Kapitel 20Mirjams död. Vattnet ur klippan i Meriba. Edoméernas avoghet. Arons död.
1. Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.

2. Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron.

3. Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
ansikte!

4. Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
vi och vår boskap måste dö här?

5. Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
dricka?»

6. Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
visade sig HERRENS härlighet för dem.

7. Och HERREN talade till Mose och sade:

8. »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
och giver menigheten och dess boskap att dricka.

9. Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
han hade bjudit honom.

10. Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»

11. Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
boskap fick dricka.

12. Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
givit dem.»

13. Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
och där han bevisade sig helig på dem.

14. Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
vedermödor som vi hava haft att utstå,

15. huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
behandlade av egyptierna.

16. Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
staden som ligger vid gränsen till ditt område.

17. Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»

18. Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du
det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»

19. Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
att få tåga vägen fram härigenom.»

20. Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut
mot honom med mycket folk och ned stor makt.

21. Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
område, vek Israel av och gick undan för honom.

22. Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
kommo till berget Hor.

23. Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
Edoms land, och sade:

24. »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.

25. Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
berget Hor,

26. och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»

27. Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
berget Hor inför hela menighetens ögon.

28. Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
Eleasar stego ned från berget.

29. Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska