Femte moseboken 1-5

Kapitel 1Mose talar till folket om vad som har skett under ökenvandringen.
1. Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab

2. — elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
Kades-Barnea.

3. I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i
månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
hade bjudit honom tala till dem.

4. Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
vid Edrei.

5. På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna
lagutläggning och sade:

6. HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
haven I uppehållit eder vid detta berg.

7. Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
Kustlandet vid havet — in i kananéernas land och upp på Libanon,
ända till den stora floden, floden Frat.

8. Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta
land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»

9. Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
ensam bära eder.

10. HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
såsom stjärnorna på himmelen.

11. Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
välsigna eder, såsom han har lovat eder.

12. Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
och edert tvistande?

13. Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
eder.»

14. I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»

15. Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
stammar.

16. Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
rättvist mellan dem.

17. I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för
någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende
bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
jag får höra det.»

18. Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.

19. Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
och vi kommo så till Kades-Barnea.

20. Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.

21. Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp
och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
Frukta icke och var icke förfärad.»

22. Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
skola komma till.»

23. Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
för var stam.

24. Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
till Druvdalen och bespejade landet.

25. Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin
berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
vill giva oss är gott.»

26. Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
HERRENS, eder Guds, befallning.

27. Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
amoréernas hand och så förgöra oss.

28. Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra
hjärtan, ty de säga: ‘Där är ett folk, större och resligare än
vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
sågo där också anakiter.’»

29. Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
för dem.

30. HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
ögon,

31. och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
ända till dess att I nu haven kommit hit.»

32. Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,

33. som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
gå, och om dagen i molnskyn.

34. Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
sade:

35. »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få
se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,

36. ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
därför att han i allt har efterföljt Herren.»

37. Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke
heller du skall komma ditin.

38. Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
Israel såsom arv.

39. Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
de skola taga det i besittning.

40. Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»

41. Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog
sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.

42. Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
fiender.»

43. Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
upp mot bergsbygden.

44. Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
Seir och drevo eder ända till Horma.

45. Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men
HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.

46. Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

Kapitel 2Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab och Ammon angripas icke; amoréen Sihon besegras.
1. Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
bergsbygd.

2. Och HERREN talade till mig och sade:

3. »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
bergsbygd; vänden eder nu mot norr.

4. Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.

5. I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
Esau.

6. Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.

7. HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
fattats dig.

8. Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
vägen till Moabs öken.

9. Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
Lots barn till besittning.

10. (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
folk, sådant som anakiterna.

11. Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
moabiterna kalla dem eméer.

12. I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
Herren hade givit dem till besittning.)

13. Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
bäcken Sered.

14. Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.

15. Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

16. Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,

17. talade HERREN till mig och sade:

18. »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,

19. och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
besittning.

20. (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.

21. De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
och bosatte sig i deras land.

22. På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
sig i deras land, där de bo ännu i dag.

23. Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
bosatte sig i deras land.)

24. Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.

25. Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»

26. Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:

27. »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
vika av vare sig till höger eller till vänster.

28. Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
allenast att få tåga vägen fram härigenom

29. — detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
och av moabiterna, Ars inbyggare — så att jag kan gå över
Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»

30. Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
hand, såsom ock nu har skett.

31. Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
så att du får hans land till besittning.»

32. Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
Jahas.

33. Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
jämte hans söner och allt hans folk.

34. Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
ingen slippa undan.

35. Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
vi intogo.

36. Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.

37. Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
HERREN, vår Gud, hade så bjudit.

Kapitel 3Fortsättning av Moses tal: de tre östjordanska stammarnas arvslotter; Moses ord till Josua; hans bön att få komma in i Kanaan.
1. Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
oss, till Edrei.

2. Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»

3. Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
slippa undan.

4. Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
i Basan.

5. Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder.

6. Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
till spillo, så ock kvinnor och barn.

7. Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.

8. Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
till berget Hermon

9. — vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
kallas för Senir –

10. alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.

11. Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.

12. När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.

13. Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
detta kallas rafaéernas land.

14. Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
kallade han landet — nämligen Basan — för Jairs byar, såsom
det heter ännu i dag.

15. Och åt Makir gav jag Gilead.

16. Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
till Arnons dal, till dalens mitt — den utgjorde gränsen — och
till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,

17. vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.

18. Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har
givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som
ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
bröder, Israels barn.

19. Allenast edra hustrur och barn och eder boskap — jag vet ju att
I haven mycken boskap — må stanna kvar i de städer som jag har
givit eder,

20. till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
och en till sin besittning.»

21. Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon
sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
drager fram.

22. Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
för eder.»

23. Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:

24. »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
som du?

25. Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»

26. Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala
icke vidare till mig om denna sak.

27. Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
över denna Jordan skall du icke komma.

28. Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
såsom arv det land du ser.»

29. Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.

Kapitel 4Fortsättning av Moses tal: förmaningar till folket. Tre fristäder.
1. Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
fäders Gud, vill giva eder.

2. I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
Guds, bud, som jag giver eder.

3. I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
som följde efter Baal-Peor.

4. Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
i dag.

5. Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
nu kommen, för att taga det i besittning.

6. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra
alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
förståndigt folk är detta stora folk.»

7. Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?

8. Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger
eder?

9. Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
dina barnbarn:

10. vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
detsamma.»

11. Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
och töcken.

12. Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
ingen gestalt, I hörden allenast en röst.

13. Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
stentavlor.

14. Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
dragen, till att taga det i besittning.

15. Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
eder själva.

16. så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
man eller av kvinna.

17. eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
fågel som flyger under himmelen,

18. eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
under jorden.

19. Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
till deras del.

20. Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
såsom nu har skett.

21. Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.

22. Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.

23. Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
bild.

24. Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.

25. Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
förtörnen honom,

26. då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
leva där, utan skolen förvisso förgöras.

27. Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
HERREN skall föra eder.

28. Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.

29. Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.

30. När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.

31. Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta
eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
ingått med dina fäder och med ed bekräftat.

32. Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,

33. om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
hört, och dock har blivit vid liv,

34. eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
med eder i Egypten, inför dina ögon.

35. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
Gud, och ingen annan än han.

36. Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
har hört hans ord ur elden.

37. Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
Egypten,

38. och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
arvedel, såsom nu har skett,

39. därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;

40. och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig för all tid.

41. Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
östra sidan,

42. till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
bliva vid liv.

43. De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.

44. Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,

45. dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,

46. på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.

47. Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
östra sidan,

48. från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
är Hermon,

49. och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.

Kapitel 5Förbundet på Horeb. De tio budorden. Mose inför Herren på berget.
1. Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:

Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.

2. HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.

3. Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.

4. Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.

5. Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
berget. Han sade:

6. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.

7. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

8. Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
jorden.

9. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,

10. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.

11. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

12. Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
har bjudit dig.

13. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;

14. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
hava ro såväl som du.

15. Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
sabbatsdagen.

16. Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

17. Du skall icke dräpa.

18. Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.

19. Du skall icke heller stjäla.

20. Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.

21. Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du
skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
din nästa.

22. Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
mig.

23. När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
stammar, så ock edra äldste.

24. Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
låta henne bliva vid liv.

25. Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att
förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
måste vi dö.

26. Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
liv?

27. Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
vi höra det och göra därefter.»

28. Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
dig. De hava rätt i allt vad de hava talat.

29. Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
evinnerligen.

30. Gå nu och säg till dem: ‘Vänden tillbaka till edra tält.’

31. Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
till besittning.»

32. Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I
skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.

33. På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
besittning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska