Domarboken 6-10

Kapitel 6Gideons kallelse. Begynnelse av befrielseverket.
1. Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav
HERREN dem i Midjans hand, i sju år.

2. Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn
till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i
bergen, så ock grottorna och bergfästena.

3. Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna
och österlänningarna upp emot dem

4. och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets
gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i
Israel, inga får, oxar eller åsnor.

5. Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så
talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro
oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.

6. Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels
barn till HERREN.

7. Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,

8. sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem:
»Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur
Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.

9. Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra
förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder
deras land.

10. Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke
frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.
Men I villen icke höra min röst.

11. Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att
klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.

12. För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:
»HERREN är med dig, du tappre stridsman.»

13. Gideon svarade honom: »Ack min herre, om HERREN är med oss,
varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans
under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ‘Se,
HERREN har fört oss upp ur Egypten’? Nu har ju HERREN
förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.»

14. Då vände sig HERREN till honom och sade: »Gå åstad i denna din
kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig.»

15. Han svarade honom: »Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min
ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den
ringaste i min faders hus.»

16. HERREN sade till honom: »Jag vill vara med dig, så att du skall
slå Midjan, såsom voro det en enda man.»

17. Men han svarade honom: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, så
låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.

18. Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig
och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig.» Han
sade: »Jag vill stanna, till dess du kommer igen.»

19. Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd
av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde
spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
terebinten och satte fram det.

20. Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade
brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet
däröver.» Och han gjorde så.

21. Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och
rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom
eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;
och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.

22. Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: »Ve
mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel
ansikte mot ansikte!»

23. Men HERREN sade till honom: »Frid vare med dig, frukta icke; du
skall icke dö.»

24. Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN
är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.

25. Den natten sade HERREN till honom: »Tag den tjur som tillhör din
fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det
Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sönder Aseran som
står därinvid.

26. Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna
fasta plats, och uppför det på övligt sätt; tag så den andra
tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som
du har huggit sönder.»

27. Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom
HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra
det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i
staden, gjorde han det om natten.

28. Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals
altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och
att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det
nyuppbyggda altaret.

29. Då sade de till varandra: »Vem har gjort detta?» Och när de
frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
Joas’ son, hade gjort det.

30. Då sade männen i staden till Joas: »För din son hitut, han måste
dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
sönder Aseran som stod därinvid.»

31. Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: »Viljen I utföra
Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra
hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud,
så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
altare.

32. Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: »Baal
utföre sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans
altare.»

33. Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla
tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i
Jisreels dal.

34. Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han
stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter
honom.

35. Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de
övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände
han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då
också upp, de andra till mötes.

36. Och Gideon sade till Gud: »Om du verkligen vill genom min hand
frälsa Israel, såsom du har lovat,

37. så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;
ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest
överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall
frälsa Israel, såsom du har lovat.»

38. Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur
ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel
skål blev full med vatten.

39. Men Gideon sade till Gud: »Må din vrede icke upptändas mot mig,
därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka
blott en gång till med ullen: gör nu så, att allenast ullen
förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på
marken.»

40. Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men
eljest hade dagg kommit överallt på marken.

Kapitel 7Gideons seger över midjaniterna.
1. Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med
allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid
Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från
Morehöjden ned i dalen.

2. Men HERREN sade till Gideon: »Folket som har följt dig är för
talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: ‘Min egen hand har
frälst mig.’

3. Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och
är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån
Gileads berg.» Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,
så att allenast tio tusen man stannade kvar.

4. Men HERREN sade till Gideon: »Folket är ännu för talrikt; för
dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt
dig. Den om vilken jag då säger till dig: ‘Denne skall gå med
dig’, han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger
till dig: ‘Denne skall icke gå med dig’, han får icke gå med.»

5. Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till
Gideon: »Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall
du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att
dricka.»

6. Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att
med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.

7. Och HERREN sade till Gideon: »Med de tre hundra män som hava
läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din
hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till
sitt.»

8. Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,
därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en
till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och
midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.

9. Och HERREN sade den natten till honom: »Stå upp och drag ned i
lägret, ty jag har givit det i din hand.

10. Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med
din tjänare Pura ned till lägret

11. och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till
att draga ditned och bryta in i lägret.» Så gick han då med sin
tjänare Pura ned till förposterna i lägret.

12. Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo
där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro
oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.

13. Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm
för en annan. Han sade: »Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte
att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den
kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll, och
vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande.»

14. Då svarade den andre och sade: »Detta betyder intet annat än
israeliten Gideons, Joas’ sons, svärd; Gud har givit Midjan och
hela lägret i hans hand.»

15. När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,
föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till
Israels läger och sade: »Stån upp, ty HERREN har givit
midjaniternas läger i eder hand.

16. Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav
allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor
inne i krukorna.

17. Och han sade till dem: »Sen på mig och gören såsom jag; så snart
jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag
gör.

18. När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,
skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och
ropa: ‘För HERREN och för Gideon!’»

19. Så kommo nu Gideon och de hundra män, som han hade med sig, till
utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man
hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och
krossade krukorna som de hade i sina händer.

20. De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de
fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i
basunerna och stötte i dem; och de ropade: »HERRENS och Gideons
svärd!»

21. Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring
lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria
och fly.

22. Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den
enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret
flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden
vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.

23. Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och
från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.

24. Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd
och låtit säga: »Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg
vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan.» Så församlade
sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till
Bet-Bara, ävensom Jordan.

25. Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till
fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid
Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och
Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.

Kapitel 8Efraimiternas knot. Segern över midjaniterna fullföljd. Gideons vägran att bliva konung. Hans efod i Ofra. Hans söner. Hans död och begravning.
1. Men Efraims män sade till honom: »Huru har du kunnat handla så
mot oss? Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till
strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom.

2. Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med
eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers
vinbärgning?

3. I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb
och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?» Då
han så talade, stillades deras vrede mot honom.

4. När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre
hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av
förföljandet.

5. Han sade därför till männen i Suckot: »Given några kakor bröd åt
folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd
med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.»

6. Men de överste i Suckot svarade: »Har du då redan Seba och
Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd
åt din här?»

7. Gideon sade »Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min
hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och
tistlar.»

8. Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma
sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma
svar som männen i Suckot hade givit.

9. Då sade han ock till männen i Penuel: »När jag kommer
välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.»

10. Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos
sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra
tjugu tusen svärdbeväpnade män.

11. Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,
och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.

12. Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga
och skingrade hela hären.

13. När därefter Gideon, Joas’ son, vände tillbaka från striden, ned
från Hereshöjden,

14. fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och
utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i
Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.

15. När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: »Se här äro nu
Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: ‘Har du
redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi
skola giva bröd åt dina trötta män?’»

16. Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och
tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.

17. Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.

18. Och till Seba och Salmunna sade han: »Hurudana voro de män som I
dräpten på Tabor?» De svarade: »De voro lika dig; var och en såg
ut såsom en konungason.»

19. Han sade: »Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant
HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava
dräpt eder.»

20. Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: »Stå upp och dräp
dem.» Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,
eftersom han ännu var allenast en gosse.

21. Då sade Seba och Salmunna: »Stå upp, du själv, och stöt ned oss;
ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka.» Så stod då Gideon
upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de
prydnader som sutto på deras kamelers halsar.

22. Och israeliterna sade till Gideon: »Råd du över oss, och såsom
du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur
Midjans hand.»

23. Men Gideon svarade dem: »Jag vill icke råda över eder, och min
son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda
över eder.»

24. Och Gideon sade ytterligare till dem: »Ett vill jag dock begära
av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått
såsom byte.» Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de
voro ismaeliter.

25. De svarade: »Ja, vi vilja giva dig dem.» Och de bredde ut ett
kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått
såsom byte.

26. Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen
sju hundra siklar i guld — detta förutom de halsprydnader, de
örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna
hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras
kamelers halsar.

27. Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,
Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter
den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.

28. Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon
levde.

29. Men Jerubbaal, Joas’ son, gick hem och stannade sedan i sitt
hus.

30. Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,
ty han ägde många hustrur.

31. En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne
gav han namnet Abimelek.

32. Och Gideon, Joas’ son, dog i en god ålder och blev begraven i
sin fader Joas’ grav i det abiesritiska Ofra

33. Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös
avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
gud åt sig.

34. Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat
dem från alla deras fienders hand runt omkring.

35. Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till
gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.

Kapitel 9Abimeleks ogärningar och undergång.
1. Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i
Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med
hans morfaders hus, och sade:

2. »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att
sjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en
enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert
kött och ben.»

3. Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför
alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty de
tänkte: »Han är ju vår broder.»

4. Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas
anförare han blev.

5. Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där
sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och
samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
han hade gömt sig.

6. Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid
Vård-terebinten invid Sikem.

7. När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde
sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade
och sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock
må höra eder.

8. Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över
sig. Och de sade till olivträdet: ‘Bliv du konung över oss’

9. Men olivträdet svarade dem: ‘Skulle jag avstå från min fetma,
som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för att
svaja över de andra träden?’

10. Då sade träden till fikonträdet: ‘Kom du och bliv konung över
oss.’

11. Men fikonträdet svarade dem: ‘Skulle jag avstå från min sötma
och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra
träden?’

12. Då sade träden till vinträdet: ‘Kom du och bliv konung över
oss.’

13. Men vinträdet svarade dem: ‘Skulle jag avstå från min vinmust,
som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att
svaja över de andra träden?’

14. Då sade alla träden till törnbusken: ‘Kom du och bliv konung
över oss.’

15. Törnbusken svarade träden: ‘Om det är eder uppriktiga mening att
smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder
tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur
törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.’

16. Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I
haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl
mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter
hans gärningar –

17. ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv
för att rädda eder från Midjans hand,

18. under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders
hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och
gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems
borgare, eftersom han är eder broder –

19. om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot
Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och
han må ock glädja sig över eder;

20. varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems
borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från
dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»

21. Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där
bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.

22. När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,

23. sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.

24. Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle
bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras
broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som
lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.

25. För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på
bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram
därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.

26. Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in
i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.

27. Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade
sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,
och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och
uttalade förbannelser över Abimelek.

28. Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,
eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och
Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från
Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?

29. Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva
bort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka din
här och drag ut.»

30. Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds
son, hade sagt, upptändes hans vrede.

31. Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,
Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och de
hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.

32. Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i
bakhåll på fältet.

33. Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot
staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra
med honom vad tillfället giver vid handen.»

34. Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.

35. Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången till
stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram
ifrån bakhållet.

36. När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommer
folk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det är
skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»

37. Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned från
Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från
Teckentydarterebinten.»

38. Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du som
sade: ‘Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?’ Se, här
kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot
dem.

39. Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i
strid med Abimelek.

40. Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för
honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.

41. Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.

42. Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta
för Abimelek.

43. Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur
staden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.

44. Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram
och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra
hoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjorde
dem.

45. När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden
och beströdde platsen med salt.

46. När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla
till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.

47. Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i
Sikems torn hade församlat sig där,

48. gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den
och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören med
hast detsamma som I haven sett mig göra.»

49. Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter
Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände
upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så
omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass
tusen män och kvinnor.

50. Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog
det.

51. Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män
och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;
sedan stego de upp på tornets tak.

52. Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
till porten på tornet för att bränna upp den i eld.

53. Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och
bräckte så hans huvudskål.

54. Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:
»Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om
mig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänare
honom, så att han dog.

55. När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var
och en till sitt.

56. Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.

57. Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma
tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,
förbannelse i fullbordan på dem.

Kapitel 10Tola och Jair. Israel åter i sina fienders hand.
1. Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till
Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,
i Efraims bergsbygd.

2. Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev
begraven i Samir.

3. Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i
tjugutvå år.

4. Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och
de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,
och de ligga i Gileads land.

5. Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

6. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN och
tjänade honom icke.

7. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
filistéernas och Ammons barns hand.

8. Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
på andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.

9. Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
nöd.

10. Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat mot
dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»

11. Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst eder
från egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?

12. Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna och
maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
deras hand.

13. Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
jag icke mer frälsa eder.

14. Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
frälsa eder, om I nu ären i nöd.

15. Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du med
oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna
gång.»

16. Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels
vedermöda.

17. Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
Israels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.

18. Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
»Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill
skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska