Domarboken 1-5

Kapitel 1Israeliternas strider med kananéerna efter Josuas död.
1. Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem
bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
dem?»

2. HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
hans hand.»

3. Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min
arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.

4. När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.

5. Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
slogo så kananéerna och perisséerna.

6. Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
och höggo av honom hans tummar och stortår.

7. Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till
Jerusalem, och där dog han.

8. Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.

9. Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.

10. Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron –
vilket fordom hette Kirjat-Arba — och de slogo Sesai, Ahiman
och Talmai.

11. Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.

12. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»

13. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
gav han honom sin dotter Aksa till hustru.

14. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»

15. Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
Tatitkällorna.

16. Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
åstad och bosatte sig bland folket där.

17. Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
fick den namnet Horma.

18. Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
område och Ekron med dess område.

19. Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
hade stridsvagnar av järn.

20. Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
han fördrev därifrån Anaks tre söner.

21. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.

22. Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
med dem.

23. Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
fordom hette Lus.

24. Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
vi sedan göra barmhärtighet med dig.»

25. När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
hans släkt läto de gå.

26. Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.

27. Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
där i landet.

28. När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.

29. Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan
kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.

30. Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,
utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
under dem.

31. Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.

32. Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
inbyggare; ty de fördrevo dem icke.

33. Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
arbetspliktiga åt dem.

34. Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.

35. Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
blevo arbetspliktiga under dessa.

36. Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
Sela vidare uppåt.

Kapitel 2Bestraffning av Israels ohörsamhet. Tillståndet under domartiden.
1. Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:
»Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: ‘Jag
skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.

2. I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
skolen bryta ned deras altaren.’ Men I haven icke velat höra min
röst. Vad haven I gjort! –

3. Därför säger jag nu ock: ‘Jag vill icke förjaga dem för eder,
utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
eder till en snara.’»

4. När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
brast folket ut i gråt.

5. Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt
HERREN.

6. Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.

7. Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.

8. Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
tio år gammal.

9. Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

10. När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.

11. Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
Baalerna.

12. De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
HERREN.

13. Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,

14. upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
stå emot sina fiender.

15. Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.

16. Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras
plundrares hand.

17. Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

18. När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
förbarmade sig HERREN.

19. Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad
fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från
sina gärningar och sin hårdnackenhet.

20. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
»Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
för deras fäder, och icke har velat höra min röst,

21. därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;

22. ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
eller om de icke vilja det.»

23. Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
hast; han gav dem icke i Josuas hand.

Kapitel 3Otniel, Ehud och Samgar.
1. Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
hade varit med om alla krigen i Kanaan

2. — allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana
–:

3. filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.

4. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.

5. Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

6. togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
åt deras söner och tjänade deras gudar.

7. Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.

8. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.

9. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.

10. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
övermäktig.

11. Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas’ son.

12. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
gjorde vad ont var i HERRENS ögon.

13. Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.

14. Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
aderton år.

15. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
Eglon, konungen i Moab,

16. gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
detta under sina kläder vid sin högra länd.

17. Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men
Eglon var en mycket fet man.

18. När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
burit dem gå sin väg.

19. Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När
denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo
omkring honom ut därifrån.

20. Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har
ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.

21. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
högra länd och stötte det i hans buk,

22. så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;

23. och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
dörrarna till salen efter sig och riglade dem.

24. Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
»Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»

25. Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
och se, då låg deras herre död där på golvet.

26. Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.

27. Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
i spetsen för sig.

28. Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit
edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom
längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
och läto ingen komma över.

29. Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.

30. Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro
i åttio år.

31. Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.

Kapitel 4Debora. Baraks seger över Sisera. Siseras död.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
Ehud var död.

2. Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
i Haroset-Haggoim.

3. Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
tjugu år.

4. Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
domarinna i Israel.

5. Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
att hon skulle skipa rätt.

6. Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,
bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
man av Naftali barn och Sebulons barn.

7. Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
hand.»

8. Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du
icke går med mig, så går icke heller jag.»

9. Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja
Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak
till Kedes.

10. Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.

11. Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
ända till terebinten i Saannim vid Kedes.

12. Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
dragit upp på berget Tabor.

13. Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
Haroset-Haggoim till bäcken Kison.

14. Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på
vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
tusen man följde honom.

15. Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.

16. Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
en enda kom undan.

17. Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.

18. Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min
herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till
henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.

19. Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty
jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
dricka och höljde sedan åter över honom.

20. Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;
och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»

21. Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så
dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
trötthet.

22. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig
den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han
se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.

23. Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
Israels barn.

24. Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.

Kapitel 5Deboras och Baraks segersång.
1. De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

2. Att härförare förde an i Israel,
att folket villigt följde dem –
loven HERREN därför!

3. Hören, I konungar;
lyssnen, I furstar.
Till HERRENS ära
vill jag, vill jag sjunga,
lovsäga HERREN,
Israels Gud.

4. HERRE, när du drog ut från Seir,
när du gick fram ifrån Edoms mark,
då bävade jorden,
då strömmade det från himmelen,
då strömmade vatten
ned ifrån molnen;

5. bergen skälvde
inför HERRENS ansikte,
ja, Sinai inför HERRENS,
Israels Guds, ansikte.

6. I Samgars dagar,
Anats sons,
i Jaels dagar
lågo vägarna öde;
vandrarna måste färdas
svåra omvägar.

7. Inga styresmän funnos,
inga funnos mer i Israel,
förrän du stod upp, Debora,
stod upp såsom en moder i Israel.

8. Man valde sig nya gudar;
då nådde striden fram till portarna.
Men ingen sköld, intet spjut var att se
hos de fyrtio tusen i Israel.

9. Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar
och dem bland folket, som villigt följde;

10. ja, loven HERREN.
I som riden på vita åsninnor,
I som sitten hemma på mattor,
och I som vandren på vägen, talen härom.

11. När man under rop
skiftar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där
HERRENS rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog HERRENS folk
ned till portarna.

12. Upp, upp, Debora!
Upp, upp, sjung din sång!
Stå upp, Barak;
tag dig fångar,
du Abinoams son.

13. Då satte folkets kvarleva
de tappre till anförare,
HERREN satte mig
till anförare över hjältarna.

14. Från Efraim kommo män
som hade rotfäst sig i Amalek;
Benjamin följde dig
och blandade sig med dina skaror.
Ned ifrån Makir
drogo hövdingar åstad,
och från Sebulon män
som buro anförarstav.

15. Furstarna i Isaskar
slöto sig till Debora;
och likasom Isaskar,
så gjorde ock Barak;
ned i dalen skyndade man i dennes spår.

Bland Rubens ätter
höllos stora rådslag.

16. Men varför satt du kvar
ibland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Ja, av Rubens ätter
fördes stora överläggningar.

17. Gilead stannade
på andra sidan Jordan.
Och Dan varför — dröjer han
ännu vid skeppen?
Aser satt kvar
vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.

18. Men Sebulon var ett folk
som prisgav sitt liv åt döden,
Naftali likaså,
på stridsfältets höjder.

19. Konungar drogo fram och stridde
ja, då stridde Kanaans konungar
vid Taanak, invid Megiddos vatten;
men byte av silver vunno de icke.

20. Från himmelen fördes strid,
stjärnorna stridde
från sina banor mot Sisera.

21. Bäcken Kison ryckte dem bort,
urtidsbäcken,
bäcken Kison.
Gå fram, min själ, med makt!

22. Då stampade hästarnas hovar,
när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.

23. Förbannen Meros,
säger HERRENS ängel,
ja, förbannen dess inbyggare,
därför att de ej kommo
HERREN till hjälp,
HERREN till hjälp bland hjältarna.

24. Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
Hebers hustru, kainéens,
välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!

25. Vatten begärde han;
då gav hon honom mjölk,
gräddmjölk bar hon fram
i högtidsskålen.

26. Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
sin högra hand efter arbetshammaren
med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning
och genomborrade den.

27. Vid hennes fötter sjönk han ihop,
föll omkull och blev liggande;
ja, vid hennes fötter
sjönk han ihop och föll omkull;
där han sjönk ihop,
där föll han dödsslagen.

28. Ut genom fönstret
skådade hon och ropade,
Siseras moder,
ut genom gallret:
»Varför dröjer väl
hans vagn att komma?
Varför äro de så senfärdiga,
hans vagnshästars fötter?»

29. Då svara de klokaste
av hennes hovtärnor,
och själv giver hon sig
detsamma svaret:

30. »Förvisso vunno de byte,
som de nu utskifta:
en flicka, ja, två
åt envar av männen,
byte av praktvävnader för Siseras räkning,
byte av praktvävnader, brokiga tyger;
en präktig duk, ja, två brokiga dukar
för de fångnas halsar.»

31. Så må alla dina fiender
förgås, o HERRE.
Men de som älska honom må likna solen,
när den går upp i hjältekraft.

Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska