Andra Samuelsboken 16-20

Kapitel 16Sibas anklagelse mot Mefiboset. Simeis förbannelser. Husais list. Ahitofels skändliga råd.
1. När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
fruktkakor och en vinlägel.
>2 Sam. 9,2 f.
2. Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba
svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»
3. Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade
konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: ‘Nu skall
Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.’»
>2 Sam. 19,27.
4. Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall
vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna
nåd för dina ögon, min herre konung.»

5. När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde
därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette
Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
>2 Sam. 19,19. 1 Kon. 2,8 f.
6. Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids
tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,
både till höger och till vänster.
7. Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,
bort, du blodsman, du ogärningsman!
8. HERREN låter nu allt Sauls hus’ blod komma tillbaka över dig, du
som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu
konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den
olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»
9. Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den
döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit
och hugga huvudet av honom.»
>1 Sam. 24,15. 26,8. 2 Sam. 9,8. 19,21.
10. Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit
honom att förbanna David, vem törs då fråga: ‘Varför gör du så?’
>2 Sam. 19,22. 1 Kon. 2,8 f., 36 f. Joh. 18,11.
11. Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina
tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står
mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne
benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har
befallt honom det.
12. Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN
åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag
uttalas över mig.»
13. Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick
längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i
förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides
med honom.
14. När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit
till Ajefim, rastade han där.

15. Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till
Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
16. När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai
till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»
17. Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din
vän? Varför har du icke följt med din vän?»
18. Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och
alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos
honom vill jag stanna.
19. Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför
hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag
ock göra det inför dig.»
20. Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi
skola göra.»
21. Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,
som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel
höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så
styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
>2 Sam. 15,16.
22. Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så
gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels
ögon.
>2 Sam. 12,11 f.
23. Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket
som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd
av Ahitofel både för David och för Absalom.

Kapitel 17Ahitofels råd förkastas. Han dödar sig själv. David i Mahanaim.
1. Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,
så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
2. Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är
utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till
flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där
övergiven.
3. Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det
så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;
allt folket får då frid.»
4. Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
5. Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi
också få höra vad han har att säga.
>2 Sam. 16,16.
6. När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så
och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt?
Varom icke, så tala du.»
7. Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit
är icke gott.»
>2 Sam. 15,34.
8. Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,
och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från
vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju
en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
9. Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat
ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så
skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk
som följer Absalom har lidit ett nederlag;
10. och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom
ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din
fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
11. Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till
Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid
havet; och själv må du draga med i striden.
>Dom. 20,1.
12. När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,
skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och
då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med
honom
13. Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle
hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga
den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna
därav.
14. Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är
bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så,
att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle
låta olycka komma över Absalom.
>Job 5,12 f.

15. Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det
rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag
har givit det och det rådet.
16. Så sänden nu med hast bud och låten säga David: ‘Stanna icke
över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för
att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.’»
17. Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och
en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva
gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i
staden och visa sig där.
>Jos. 15,7. 18,16. 2 Sam. 15,27.
18. Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo
båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som
på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
19. Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över
brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka
något.
>Jos. 2,4, 6.
20. Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade
var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över
bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så
tillbaka till Jerusalem.
21. Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen
och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till
David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det
rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
22. Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de
gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades
ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.

23. Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han
sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han
hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död,
blev han begraven i sin faders grav.

24. Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla
Israels män gick över Jordan.
25. Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa
var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått
in till Abigal, Nahas’ dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
>2 Sam. 19,13. 1 Krön. 2,16 f.
26. Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
27. Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas’ son, från
Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från
Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
>2 Sam. 9,4. 19,31 f. 1 Kon. 2.7.
28. låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl
och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
29. därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David
och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och
törstigt i öknen.

Kapitel 18Striden mellan David och Absalom. Absaloms död. Davids klagan vid budskapet därom.
1. Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän
över dem.
2. Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs
befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,
befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen
sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»
3. Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,
aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar
man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av
oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till
hjälp från staden.
>2 Sam. 21,17.
4. Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag
göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det
att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
5. Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu
varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru
konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
6. Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i
Efraims skog.
7. Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många
stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
8. Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen
förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.

9. Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin
mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta
grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev
hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på
sprang sin väg.
>2 Sam. 14,26.
10. Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg
där borta Absalom hänga i en terebint.»
11. Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du
såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag
skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»
12. Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar
silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min
hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och
Ittai, så att vi hörde det: ‘Tagen vara, I alla, på den unge
mannen Absalom.’
13. Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade
du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva
dolt för konungen.»
14. Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»
Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms
bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under
terebinten.
15. Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av
dem blev Absalom till fullo dödad.

16. Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja
Israel, ty Joab ville skona folket.
17. Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen
och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men
hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
>Jos. 7,26. 8,29.
18. Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en
stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son
som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han
uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms
minnesvård.
>1 Mos. 14,17. 2 Sam. 14,27.

19. Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och
förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom
fri ifrån hans fienders hand.»
20. Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;
en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag
förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son
är död.»
21. Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för
konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och
skyndade därpå åstad.
22. Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också
mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab
sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke
kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
23. Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han
till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog
vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.

24. Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på
porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
se en man komma ensam springande.
25. Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade
konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
kungöra.» Och han kom allt närmare.
26. Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en
man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en
glädjebudbärare.»
27. Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en
god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

28. Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter
föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och
sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»
29. Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen
Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab
avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
vet icke vad det var.»
30. Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt
sidan och blev stående där
31. Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre
konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»
32. Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge
mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre
konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
33. Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min
son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö
i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»
>2 Sam. 19,4.

Kapitel 19Joabs strafftal till David. Israels ånger. Juda mäns uppmaning till David att vända tillbaka. Simeis benådning. Mefibosets självförsvar. Barsillai. Kiv mellan Israel och Juda.
1. Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
Absalom.
2. Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
bedrövad för sin sons skull.
3. Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
under striden.
4. Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
>2 Sam. 18,33.
5. Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag
alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6. Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
detta hava varit dig mer till behag.
7. Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
övergått dig från din ungdom ända till nu.»
8. Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde
kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»
Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var
och en till sin hydda.
>2 Sam. 18,17.

9. Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders
hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst
fly ur landet för Absalom.
10. Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit
dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra
konungen tillbaka?»

11. Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: ‘Varför
skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad
hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
12. I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför
skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?’
13. Och till Amasa skolen I säga: ‘Är du icke mitt kött och ben? Gud
straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.’»
>2 Sam. 17,25. 1 Krön. 2,16 f.
14. Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv
med alla dina tjänare.»
15. Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över
Jordan.

16. Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
David.
17. Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner
och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
konungen.
>2 Sam. 9,2, 10. 16,1 f.
18. Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,
föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
19. och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min
missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
konungen icke akta därpå.
>2 Sam. 16,5 f.
20. Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
herre konungen.
21. Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke
Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
>2 Sam. 16,9.
22. Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag
någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit
konung över Israel?»
>1 Sam. 11,13.
23. Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och
konungen gav honom sin ed därpå.
>1 Kon. 2,8 f., 36 f.

24. Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
25. När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade
konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
26. Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din
tjänare sade: ‘Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
så begiva mig till konungen’; din tjänare är ju halt.
27. Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min
herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
täckes.
>2 Sam. 14,17, 20. 16,1 f.
28. Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare
begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
>2 Sam. 9,10 f.
29. Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?
Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
>2 Sam. 16,4.
30. Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,
sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

31. Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
Jordan.
>2 Sam. 17,27 f.
32. Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för
konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
en mycket rik man.
>1 Kon. 2,7.
33. Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så
skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
34. Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu
hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
Jerusalem?
35. Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av
att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din
tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
36. Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
vedergällning?
37. Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din
tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
gör för honom vad dig täckes.»
38. Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall
jag göra dig.»
39. Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

40. Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk,
förde konungen ditöver.
41. Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
alla Davids män, över Jordan?»
42. Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss
närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på
konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
43. Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del
än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför
haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade
om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu
hårdare ord falla än Israels män.
>2 Sam. 5,1 f.

Kapitel 20Sebas uppror. Joabs mordiska falskhet mot Amasa. Sebas död. Davids ämbetsmän.
1. Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,
Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade:

»Vi hava ingen del i David
och ingen arvslott i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.»
>1 Kon. 12,16.

2. Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;
men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från
Jordan ända till Jerusalem.
3. Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio
bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte
in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem
underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu
instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid
såsom änkor.
>2 Sam. 15,16. 16,21 f.

4. Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre
dagar, och inställ dig sedan själv här.»
>2 Sam. 19,13.
5. Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han
dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
6. sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva
farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt
efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer
och tillfogar oss för stor skada.»
7. Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna
och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem
för att sätta efter Seba, Bikris son.
8. Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom
Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra
hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i
skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det
ut.
9. Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min
broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen
såsom för att kyssa honom.
10. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade
i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,
så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att
den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter
fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris
son.
>2 Sam. 3,27. 1 Kon. 2,5.
11. Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var
och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter
Joab.»
12. Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg
allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på
åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru
alla de som kommo därförbi stannade.
13. Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och
följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.

14. Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och
Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och
följde honom ända ditin.
15. Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och
kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.
Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och
kullstöta den.
16. Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till
Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»
17. När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han
svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.»
Han svarade: »Jag hör.»
18. Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: ‘I Abel skall man
fråga till råds’; sedan kunde man utföra sina planer.
19. Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att
förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du
förstöra HERRENS arvedel?»
20. Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja
förstöra och fördärva!
21. Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn
Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen
allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan
svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig
över muren.»
22. Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och
de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till
Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig
och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab
vände tillbaka till konungen i Jerusalem.

23. Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja,
Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.
>2 Sam. 8,16 f. 1 Kon. 4,2 f. 1 Krön. 18,15 f.
24. Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat,
Ahiluds son, var kansler.
25. Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.
26. Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska