Andra moseboken 31-35

Kapitel 31Föreståndare för arbetet förordnas. Sabbatsbudet inskärpes. Mose mottager lagtavlorna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:

2. Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
Hur, av Juda stam;

3. och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,

4. till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
och koppar,

5. till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags arbeten.

6. Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
bjudit dig:

7. uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
uppenbarelsetältets tillbehör,

8. bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
tillbehör, rökelsealtaret,

9. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
fotställning,

10. de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
och hans söners prästkläder,

11. äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
har bjudit dig.

12. Och HERREN talade till Mose och sade:

13. Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
eder.

14. Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.

15. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
sabbatsdagen skall straffas med döden.

16. Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
efter släkte, såsom ett evigt förbund.

17. Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
dagen vilade han och tog sig ro.

18. När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.

Kapitel 32Guldkalven. Herrens vrede och Moses förbön. Folkets straff.
1. Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
land.»

2. Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.

3. Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
de buro dem till Aron;

4. och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud,
Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

5. När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»

6. Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

7. Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
är.

8. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
de offrat, och sagt: ‘Detta är din Gud, Israel, han som har fört
dig upp ur Egyptens land.»

9. Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
är ett hårdnackat folk.

10. Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
stort folk.»

11. Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
stark hand har fört ut ur Egyptens land?

12. Varför skulle egyptierna få säga: ‘Till deras olycka har han
fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
från jorden’? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
du nu har i sinnet mot ditt folk.

13. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
ed vid dig själv har givit det löftet: ‘Jag skall göra eder säd
talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
till evärdlig arvedel.’»

14. Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
folk.

15. Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.

16. Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
inristad på tavlorna.

17. När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
»Krigsrop höres i lägret.»

18. Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»

19. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
slog sönder dem nedanför berget.

20. Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
åt Israels barn att dricka.

21. Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
har kommit dem att begå en så stor synd?»

22. Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
att detta folk är ont.

23. De sade till mig: ‘Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
oss upp ur Egyptens land.’

24. Då sade jag till dem: ‘Den som har guld tage det av sig’; och de
gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
till.»

25. Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,

26. ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till
honom alla Levi barn.

27. Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
finnen, vore det också broder eller vän eller frände.

28. Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
föllo av folket vid pass tre tusen män.

29. Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
för att välsignelse i dag må komma över eder.»

30. Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
bringa försoning för eder synd.»

31. Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.

32. Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
boken som du skriver i.»

33. Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
skall jag utplåna ur min bok.

34. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
dem hemsöka deras synd.»

35. Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
som Aron gjorde.

Kapitel 33Folkets sorg. Molnstoden vid uppenbarelsetältet utom lägret. Moses begäran att få se Herrens härlighet.
1. Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
jag sade: ‘Åt din säd skall jag giva det.’

2. Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,

3. för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»

4. När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
tog sina smycken på sig.

5. Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
jag se till, vad jag skall göra med dig.»

6. Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

7. Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och
var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
uppenbarelsetältet utanför lägret.

8. Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.

9. Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.

10. Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
sitt tält.

11. Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
lämnade icke tältet.

12. Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: ‘För detta
folk ditupp’; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
med mig Du har dock sagt: ‘Jag känner dig vid namn, och du har
funnit nåd för mina ögon.’

13. Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»

14. Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»

15. Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
alls icke draga upp härifrån.

16. Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
på jorden?»

17. HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
namn.»

18. Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»

19. Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
står, och jag skall utropa namnet ‘HERREN’ inför dig; jag skall
vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
mig över den jag vill förbarma mig över.

20. Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
ingen människa kan se mig och leva.»

21. Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
ställ dig där på klippan.

22. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
dess jag har gått förbi.

23. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

Kapitel 34Mose ånyo på Sinai. Nya lagtavlor. Strålglansen från Moses ansikte.
1. Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.

2. Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,

3. men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
detta berg.»

4. Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.

5. Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
intill honom och åkallade HERRENS namn.

6. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
»HERREN! HERREN! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet,

7. som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»

8. Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad

9. och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
din arvedel.»

10. Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
skall göra med dig.

11. Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
jebuséerna.

12. Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
eder.

13. Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
stoder och hugga ned deras Aseror.

14. Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
Nitälskare; en nitälskande Gud är han.

15. Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
offer;

16. du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.

17. Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.

18. Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.

19. Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
fäkreaturen som av småboskapen.

20. Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.

21. Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.

22. Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
ända.

23. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.

24. Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

25. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
natten till morgonen.

26. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.

Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»

27. Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
med Israel.»

28. Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
tavlorna förbundets ord, de tio orden.

29. När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
talat med honom.

30. Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
strålade, fruktade de för att komma honom nära.

31. Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.

32. Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
berg.

33. Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
täckelse för sitt ansikte.

34. Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
barn det som hade blivit honom bjudet.

35. Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

Kapitel 35Sabbatsbudet. Sammanskott till tabernaklet. Föreståndarna för arbetet.
1. Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:

2. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
något arbete skall dödas.

3. I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
bosatta.

4. Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
HERREN har bjudit och sagt:

5. Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
HERREN: guld, silver och koppar,

6. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,

7. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,

8. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,

9. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.

10. Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
allt vad HERREN har bjudit:

11. tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,

12. arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
hänga framför den,

13. bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,

14. ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
ljusstaken,

15. rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,

16. brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,

17. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården,

18. tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,

19. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.»

20. Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.

21. Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.

22. De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
offra åt HERREN någon gåva av guld.

23. Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.

24. Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
fram det.

25. Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;

26. och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
lärt konsten spunno gethår.

27. Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
att användas för efoden och för bröstskölden,

28. vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.

29. Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
frivilliga gåva åt HERREN.

30. och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;

31. och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,

32. både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
silver och koppar,

33. till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.

34. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
ock givit förmåga att undervisa andra.

35. Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
konstvävnadsarbeten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska