Andra Krönikeboken 21-25

Kapitel 21Joram konung i Juda. Krig med Edom. Skrivelse från profeten Elia. Straffdom över Joram.
1. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter
honom.
>1 Kon. 22,51. 2 Kon. 8,16.
2. Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
Josafat, Israels konung.
3. Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
4. När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
Israels furstar,

5. Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
>2 Kon. 8,17 f.
6. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
7. Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,12 f. 21,l7. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps. 132,11, 17
>Ords. 13,9.

8. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Kon. 8,20 f.
9. Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
deras vagnar.
10. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans
välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
11. Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.

12. Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
vägar,
13. utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
än du.
14. Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
15. och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
falla ut i följd av sjukdomen.»

16. Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
som bodde närmast etiopierna;
17. och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
Joahas, sin yngste son.
18. Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
sjukdom i inälvorna.
19. Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
hans folk anställde ingen förbränning[1] till hans ära, såsom de
hade gjort efter hans fäder.
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 16,14. Jer. 34,5.
20. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva
saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
konungagravarna.
>2 Krön. 24,25. 28,27.

[1] Se Sorgebruk i Ordförkl.

Kapitel 22Ahasja bliver konung i Juda. Han dödas av Jehu. Atalja upphäver sig till regentinna i Juda.
1. Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon. 8,25 f.
2. Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris
dotter.
3. Också han vandrade på Ahabs hus’ vägar, ty hans moder var hans
rådgiverska i ogudaktighet.
4. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
sitt eget fördärv.
5. Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.
6. Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,16.
7. Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
utrota Ahabs hus.
>2 Kon. 9,1 f.
8. Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
>2 Kon. 10,12 f.
9. Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av
Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
konungadömet.
>2 Kon. 9,27 f.

10. När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
hus.
>2 Kon. 11,1 f.
11. Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru –
som ju ock var Ahasjas syster — honom dold för Atalja, så att
denna icke fick döda honom.
12. Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
medan Atalja regerade i landet.

Kapitel 23Prästen Jojada gör Joas till konung och dödar Atalja.
1. Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
Sikris son.
>2 Kon. 11,4 f.
2. Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och
när de kommo till Jerusalem,
3. Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och
Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
HERREN har talat angående Davids söner.
>2 Sam. 7,12 f. 2 Krön. 21,7.
4. Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
5. och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
HERRENS hus.
6. Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt
det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
iakttaga.
7. Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig
han går in eller ut.»

8. Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
fri ifrån tjänstgöring.
9. Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
funnos i Guds hus.
10. Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
11. Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
gåvo honom vittnesbördet[1] och gjorde honom till konung; och
Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»
>5 Mos. 17,18 f.

12. När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
13. Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då
rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
>4 Mos. 10,10. 2 Kon. 23,3. 1 Krön. 25,1 f.
14. Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen
förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
15. Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.

16. Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
17. Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
dräpte de framför altarna.
18. Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
jubel och sång, efter Davids anordning.
>3 Mos. 1,3 f. 1 Krön. 23,27 f. 24,3 f.
19. Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
20. Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
porten; och de satte konungen på konungatronen.
21. Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd.

[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.

Kapitel 24Joas konung i Juda. Insamling för att sätta templet i stånd. Joas’ avfall från Herren. Sakarjas profetia. Araméernas tåg mot Jerusalem. Joas dödad genom en sammansvärjning.
1. Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
>2 Kon. 12,1 f.
2. Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
Jojada levde.
3. Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
döttrar.

4. Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
5. Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
»Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
icke.
6. Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
tabernakel?
>2 Mos. 35,5 f.
7. Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
till Baalerna.»

8. På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
den utanför porten till HERREN hus.
>2 Kon. 12,9 f
9. Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
HERREN.
>2 Mos. 30,12 f. 3 Mos. 27,2 f.
10. Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
insamlat.
11. Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
12. Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
13. Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
förra skick och satte det i gott stånd.
14. Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
så länge Jojada levde.

15. Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
16. Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.

17. Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
konungen; då lyssnade konungen till dem.
18. Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
19. Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.

20. Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
»Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
övergivit eder.»
>Dom. 6,34. 1 Krön. 12,18. Luk. 24,49.
21. Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
>Matt. 23,35.
22. Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»

23. Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
till konungen i Damaskus.
>2 Kon. 12,17 f.
24. Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.

25. Och när dessa drogo bort ifrån honom — ty de lämnade honom kvar
illa sjuk — sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
>2 Krön. 21,20. 28,27.
26. Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
27. Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
»Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
efter honom.
>2 Krön. 13,22.

Kapitel 25Amasja bliver konung i Juda och bestraffar sin faders mördare. Han sätter upp en krigshär; segrar över edoméerna; förklarar Israels konung Joas krig, men bliver slagen. Han dödas genom en sammansvärjning.
1. Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
från Jerusalem.
>2 Kon. 14,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
hängivet hjärta.
3. Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
>2 Krön. 24,25.
4. Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
dö genom sin egen synd.»
>5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.

5. Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
>4 Mos. 1,3.
6. Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
tappra stridsmän ur Israel.
7. Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
icke med hela hopen av Efraims barn;
8. utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
9. Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
10. Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.

11. Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
>2 Kon. 14,7.
12. Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
klippspetsen, så att de alla krossades.
13. Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.

14. När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
dem.
15. Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
hand?»
16. När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man
skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
sätt och icke vill höra på mitt råd.»

17. Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
>2 Kon. 13,12. 14,8 f .
18. Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: ‘Giv din dotter åt min son till
hustru.’ Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
19. Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma.
Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
fall?»
20. Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
Edoms gudar.
21. Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
till Juda.
22. Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
23. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när
denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
hundra alnar.
24. Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
>1 Krön. 26,15.

25. Men Amasja, Joas’ son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas’, Joahas’ sons, Israels konungs, död.
>2 Kon. 14,17 f.
26. Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
Israels konungar.
27. Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och
dessa dödade honom där.
28. Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
hans fäder i Juda huvudstad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska