Andra Krönikeboken 16-20

Kapitel 16Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa, Israels konung. Hananis profetia. Asas sjukdom och död.
1. I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
>1 Kon. 15,17 f.
2. Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
bodde i Damaskus, och lät säga:
>2 Kom 12,18. 16,8.
3. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld;
så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
må lämna mig i fred.»
4. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
5. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
sina arbeten där upphöra.
6. Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.

7. Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
konungens här sluppit undan din hand.
8. Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på
HERREN, gav han dem i din hand.
>2 Krön. 14,9, 12.
9. TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du
hädanefter hava ständiga strider.»
>1 Kon. 15,32. Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Sak. 4,10.
10. Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma
tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.

11. Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
konungar.
12. Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
13. Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
fyrtioförsta regeringsår.
14. Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
förbränning[1].
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 21,19. Jer. 34,5.

[1] Sorgebruk i Ordförkl.

Kapitel 17Josafat konung i Juda. Hans nitälskan för Herrens lag. Hans makt och hans hövitsmän.
1. Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt
välde mot Israel.
>1 Kon. 15,24. 22,41.
2. Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
Asa hade intagit.
3. Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
första vägar och sökte icke Baalerna,
4. utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
icke såsom Israel.
5. Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
>1 Sam. 10,27. 2 Krön. 18,1.
6. Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.

7. Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
undervisa i Juda städer,
8. och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
9. Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
10. Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
Josafat.
11. Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.

12. Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
13. Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
stridsmän, hade han i Jerusalem.
14. Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till
Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
15. därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
tusen;
16. därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
17. Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
18. därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
till strid.
19. Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

Kapitel 18Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs död.
1. När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
han sig med Ahab.
>2 Kon. 8,18. 2 Krön. 17,5. 21,6.
2. Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och
Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
upp mot Ramot i Gilead.
>1 Kon. 22,2 f.
3. Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag
såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig
i striden.»
4. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
5. Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag
ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
6. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
7. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke
så.»
8. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
9. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
dem.
10. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
11. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»

12. Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
också du lycka.»
13. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som min Gud säger.»
14. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så
skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
15. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
16. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: ‘Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.’»
17. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»

18. Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
på hans vänstra.
19. Och HERREN sade: ‘Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?’ Då sade den
ene så och den andre så.
20. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
‘Jag vill locka honom därtill.’ HERREN frågade honom: ‘På vad
sätt?’
21. Han svarade: ‘Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.» Då sade han: ‘Du må försöka att locka honom
därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.’
22. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»

23. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
>Joh. 18,22. Apg. 23,2.
24. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
25. Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
26. Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
tillbaka.»
27. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.

28. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
29. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
striden.
30. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
31. När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
32. Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
33. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
34. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.

Kapitel 19Profeten Jehus straffande ord. Josafats omsorg om rättsskipningen.
1. Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
Jerusalem.
2. Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då
älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS
förtörnelse över dig.
>2 Krön. 16,7.
3. Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
>2 Krön. 17,3 f.
4. Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
5. Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
särskilda för var stad.
>5 Mos. 16,18.
6. Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
så ofta I dömen.
>Rom. 13,1 f.
7. Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på
vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
>5 Mos. 1,17. 10,17. 1 Sam. 16,7. Job 34,19. Apg. 10,34. Rom. 2,11
>Gal. 2,6. Ef. 6,9. Kol. 3,25. 1 Petr. 1,17.
8. Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände
tillbaka till Jerusalem,
>5 Mos. 17,8 f.
9. bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
redligt och med hängivet hjärta.
10. Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så
skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
11. Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
skall vara med den som är god.»

Kapitel 20Josafats underbara seger över fientliga grannfolk. Hans förbund med Ahasja.
1. Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
ammoniterna för att strida mot Josafat.
2. Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
3. Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
4. Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
5. Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
HERRENS hus, framför den nya förgården,
6. och sade:

»HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och
makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
>1 Krön. 29,11.
7. Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
tid?
8. De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
i det de sade:
9. ‘Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
nöd, och du skall då höra och hjälpa.’
>1 Kon. 8,33 f., 37 f. 2 Krön. 6,24 f., 28 f. 7,13 f.
10. Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
bergsbygd — genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
bort ifrån dem och icke förgjorde dem –
>5 Mos. 2,4 f., 9, 19.
11. se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
givit oss till besittning.
12. Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet
mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
>Ps. 121,1. 123,1.

13. Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
hustrur och söner.
14. Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
levit, av Asafs söner,
15. och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder:
Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
striden är icke eder, utan Guds.
16. Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden,
och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
öken.
17. Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen
allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen
icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
vara med eder.»
>2 Mos. 14,13 f.
18. Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
HERREN.
19. Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
stark röst.

20. Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och
när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud,
så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I
bliva lyckosamma.»
>Jes. 7,9.
21. Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
>Ps. 106,1 136,1.
22. Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
slagna.
23. Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
varandra.
>Dom. 7,22. 1 Sam. 14,20.

24. När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
25. Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre
dagar; så stort var bytet.
26. Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
lovade de[1] HERREN, och därav fick det stället
namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.

27. Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
28. Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
och tågade till HERRENS hus.
29. Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
30. Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
alla sidor.

31. Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal,
när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
>1 Kon. 22,41 f.
32. Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
33. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.

34. Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
>2 Krön. 19,2 .

35. Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
36. han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
37. Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen
ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.

[1] Hebr. berekú.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska