Andra Konungaboken 21-25

Kapitel 21Manasse konung i Juda. Profetiskt ord om Juda rikes undergång. Amon konung i Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
>2 Krön. 33,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
himmelens hela härskara.
>1 Kon. 16,33. 2 Kon. 18,4.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
>5 Mos. 12,5. 1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
honom.
>3 Mos. 18,21. 19,26. 20,2, 27. 5 Mos. 18,10 f. 1 Sam. 28,9. Jer 32,35.
7. Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
>2 Sam. 7,10, 13. Ps. 132,13.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
som min tjänare Mose har givit dem.»
9. Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
Israels barn.
10. Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
11. »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
också Juda att synda,
>Jer. 15,4.
12. därför säger HERREN, Israels Gud, så: ‘Se, jag skall låta en
sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
>1 Sam. 3,11. Jer. 19,3.
13. Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre[1] som jag
brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
>2 Kon. 10,11, 17. 17,6, 23. Jes. 34,11. Klag. 2,8.
14. Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
för alla sina fiender –
15. detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
ur Egypten ända till denna dag.’»
16. Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
andra — detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
>2 Kon. 24,3 f.

17. Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
18. Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon
blev konung efter honom.

19. Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus’
dotter, från Jotba.
20. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort.
21. Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
tjänat.
22. Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
HERRENS väg.
23. Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
hemma i hans hus.
24. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
25. Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i
hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter
honom.

[1] Se Mätsnöre i Ordförkl.

Kapitel 22Josia konung i Juda. Anordningar för att sätta templet i stånd. Lagboken funnen av översteprästen Hilkia. Profetissan Huldas svar till konungen.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas
dotter, från Boskat.
>2 Krön. 34,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
till vänster.
>Syr. 49,1 f.

3. I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
och sade:
4. »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
tröskeln.
>2 Kon. 12,4 f.
5. Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
förfallet på huset,
6. nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
stånd.
7. Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
heder och tro.»

8. Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan,
och han läste den.
>5 Mos. 31,24 f.
9. Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
10. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den
för konungen.
11. När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
12. Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
tjänare, och sade:
13. »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.

14. Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tikva, Harhas’ son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne.
15. Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
16. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
Juda konung har läst –
17. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
18. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
19. angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
säger HERREN.
20. Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och
de vände till baka till konungen med detta svar.

Kapitel 23Josias reformation. Hans död vid Megiddo. Joahas och Jojakim konungar i Juda.
1. Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
äldste i Juda och Jerusalem.
>2 Krön. 34,29 f.
2. Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i
förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
>2 Kon. 22,8.
3. Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i
förbundet.
>Jos. 24,25 f. 2 Kon. 11,14.

4. Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och
han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
askan efter dem lät han föra till Betel.
>2 Kon. 21,7.
5. Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
hela härskara.
>2 Kon. 21,3.
6. Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
allmänna begravningsplatsen.
>2 Krön. 34,4.
7. Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
>1 Kon. 14,24.
8. Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
stadsportarna, både den som låg vid ingången till
stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
man gick in genom stadsporten.
>Jer. 11,13.
9. Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
sina bröder.
>Hes. 44,10 f.
10. Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
>3 Mos. 18,21. Jer. 7,31.
11. Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
brände han upp i eld.
12. Och altarna på taket över Ahas’ sal, vilka Juda konungar hade
låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
dal.
>2 Kon. 21,5. 2 Krön. 30,14. Jer. 19,13. Sef. 1,5.
13. Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
>4 Mos. 21,29. 1 Kon. 11,5, 7.
14. Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
de hade stått fyllde han med människoben.
>2 Mos. 34,13. 5 Mos. 7,5.
15. Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
offerhöjden[1] och stötte sönder den till stoft och brände
tillika upp Aseran.
>1 Kon. 12,28 f. 13,2, 32.
16. När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
brände upp dem på altaret och orenade det så — i enlighet med
det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
förkunnade att detta skulle ske.
>2 Krön. 34,5.
17. Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
som du nu har gjort.»
>1 Kon. 13,29 f.
18. Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så
lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
som hade kommit dit från Samarien.
>1 Kon. 13,11 f.
19. Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
på samma sätt som han hade gjort i Betel.
20. Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han
tillbaka till Jerusalem.
>1 Kon. 18,40.

21. Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
>2 Mos. 12,3 f. 5 Mos. 16,2 f. 2 Krön. 35,1 f.
22. Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
konungars hela tid.
23. Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
24. Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
>3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f. Jes. 8,19.
25. Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
>2 Kon. 18,5.
26. Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
Manasse hade förtörnat honom.
>2 Kon. 21,2 f.
27. Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»
>1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Kon 24,3 f.

28. Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

29. I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom,
men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
sammandrabbningen.
>2 Krön. 35,20 f. Jer. 46,2.
30. Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket
i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
till konung efter hans fader.
>2 Krön. 36,1 f. Jer. 22,11 f.
31. Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal,
Jeremias dotter, från Libna.
>2 Kon. 24,18.
32. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
33. Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
guld.
34. Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men
Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
där.
35. Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i
landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
att sedan utbetalas åt Farao Neko.
>2 Kon. 15,20.

36. Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas
dotter, från Ruma.
37. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.

[1] Se Höjd i Ordförkl.

Kapitel 24Jojakims fall. Jojakin och Sidkia konungar i Juda.
1. I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
avföll han från honom.
>2 Krön. 36,6 f.
2. Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
förgöra det — i enlighet med det ord som HERREN hade talat
genom sina tjänare profeterna.
>2 Kon. 20,17. 22,15 f. Jer. 13,9 f.
3. Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
begått och för allt vad denne hade förövat,
>2 Kon. 21,11 f. 23,27. Jer. 15,4.
4. jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.
>2 Kon. 21,16.

5. Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
6. Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin
blev konung efter honom.

7. Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»

8. Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta,
Elnatans dotter, från Jerusalem.
>2 Krön. 36,9 f.
9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
hade gjort.

10. På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
11. Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
tjänare belägrade den.
12. Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
regeringsår.
13. Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
>2 Kon. 20,17. Jes. 30,6.
14. Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
folket i landet.
>1 Sam. 13,19.
15. Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
>Jer. 22,26.
16. så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
till Babel.
>Jer. 52,28 f.
17. Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.
>Jer. 37,1 f.

18. Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
dotter, från Libna.
>2 Kon. 23,31. 1 Krön. 3,15. 2 Krön. 36,11 f. Jer. 52,1 f.
19. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
hade gjort.
20. Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.

Kapitel 25Jerusalems förstöring genom Nebukadnessar och Juda rikes undergång. Gedalja. Jojakins benådning. Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
1. Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
runt omkring det.
>2 Krön. 36,17 f. Jer. 39,1 f. 52,4 f.
2. Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
elfte regeringsår.
3. Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
att mängden av folket icke hade något att äta.
4. Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
och folket tog vägen åt Hedmarken till.
5. Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
skingrat sig.
6. Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
7. Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.

8. I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
drabanterna, till Jerusalem.
9. Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
eld.
10. Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
11. och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
bort i fångenskap.
12. Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
några kvar till vingårdsmän och åkermän.
>2 Kon. 24,14.

13. Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
Babel.
>1 Kon. 7,15 f., 23 f., 27 f. Jer. 27,19 f.
14. Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
15. Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
>1 Kon. 7,50.
16. Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
17. Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
andra pelaren, över nätverket.
>2 Krön. 3,15 f.

18. Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
vid tröskeln,
19. och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
av landets folk, som påträffades i staden –
20. dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
till den babyloniske konungen i Ribla.
21. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
blev Juda bortfört från sitt land.

22. Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
>Jer. 40,5 f.
23. När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
maakatitens son, med sina män.
24. Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
»Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet,
och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»

25. Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
honom i Mispa.
>Jer. 41,1 f.
26. Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
fruktade för kaldéerna.

27. Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel — samma år
han blev konung — Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
honom ur fängelset;
28. Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
bland de konungar som voro hos honom i Babel.
29. Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
så länge han levde.
30. Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
var dag, så länge han levde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska