Andra Konungaboken 1-5

Kapitel 1Ahasjas sjukdom. Hans budskickning till guden i Ekron. Eld från himmelen nedkallad av Elia. Ahasjas död.
1. Efter Ahabs död avföll Moab från Israel.
>2 Kon. 3.5.

2. Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria
och skadade sig, så att han blev sjuk. Då skickade han åstad
sändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden i
Ekron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»
3. Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp och
gå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: ‘Är
det därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad och
frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?
4. Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke komma
upp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden
dö.’» Och Elia gick.

5. När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade han
dem: »Varför kommen I tillbaka?»
6. De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: ‘Gån
tillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så till
honom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes i
Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i
Ekron? Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den säng
i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.’»
7. Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot eder
och talade till eder på detta sätt?»
8. De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad med
en lädergördel om sina länder.» Då sade han: »Det var tisbiten
Elia.»
>Sak. 13,4. Matt. 3,4.
9. Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man. Och
när denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,
sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att
komma ned.»
10. Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är en
gudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina
femtio.» Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom och
hans femtio.
>Luk. 9,54.
11. Och han sände åter till honom en annan underhövitsman med
femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du
gudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»
12. Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, så
komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.» Då
kom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hans
femtio.
13. Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio man
Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han kom
fram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sade
till honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio
tjänares liv vara något aktat i dina ögon.
14. Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första två
underhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv vara
något aktat i dina ögon.
15. Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta icke
för honom.» Då stod han upp och gick med honom ned till konungen
16. Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickade
sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron — likasom om i
Israel icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom –
fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken du
har lagt dig, ty du skall döden dö.»
17. Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;
och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda
konungs, andra regeringsår. Han hade nämligen ingen son.
>2 Kon. 3,1. 2 Krön. 21,3.

18. Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.

Kapitel 2Elias sista besök hos profetlärjungarna. Hans himmelsfärd. Elisa vid Jordan och i Jeriko. Vattnet i Jeriko. Gossarna vid Betel.
1. Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en
stormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.
2. Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Betel.» Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke. Och de gingo ned till
Betel.
3. Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till
honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,
upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
4. Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har sänt
mig till Jeriko.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de kommo till
Jeriko.
5. Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade
till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån
dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
6. Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Jordan.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de gingo båda
åstad.
7. Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställde
sig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodo
vid Jordan.
8. Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; då
delade sig detta åt två sidor. Och de gingo så båda på torr mark
därigenom.
>2 Mos. 14,21 f. Jos. 3,16.

9. När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad
jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.» Elisa
sade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»
>5 Mos. 21,7. Syr. 48,12.
10. Han svarade: »Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när
jag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;
varom icke, så sker det ej.»
11. Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn
eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; och
Elia for i stormvinden upp till himmelen.
>1 Mos. 5,24. 1 Mack. 2,58.
12. Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för
Israel är både vagnar och ryttare!» Sedan såg han honom icke
mer. Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i två
stycken.
>2 Kon. 6,17. 13,14.
13. Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och
vände så om och ställde sig vid Jordans strand.
>1 Kon. 19,l9.
14. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på
vattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?» Då nu också Elisa
slog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.

15. När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommo
honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
16. Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
raska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända har
HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
i någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
>1 Kon. 18,12.
17. Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
han: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; och
dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
18. När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
skullen gå?»

19. Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
missfall i landet.»
>2 Mos. 15,23 f.
20. Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
Och de hämtade en åt honom.
21. Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
och missfall skola icke mer komma därav.
22. Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
i enlighet med det ord Elisa talade.
23. Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på
väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»
24. När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut
ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
25. Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
tillbaka till Samaria.

Kapitel 3Joram konung i Israel. Hans krigståg tillsammans med Josafat mot konung Mesa i Moab. Elisas profetia. Moabiternas nederlag.
1. Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
>2 Kon. 1,17.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
fader hade låtit göra.
>1 Kon. 16,31 f.
3. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
icke.
>1 Kon. 12,28 f.

4. Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
tusen vädurar.
5. Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
Israel.
>2 Kon, 1,1.
6. Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
7. Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du
draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag
vill draga ditupp — jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
mina hästar såsom dina hästar!»
>1 Kon. 22,4.
8. Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade
»Vägen genom Edoms öken.»

9. Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
10. Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
11. Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels
konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
>1 Kon. 22,5, 7.
12. Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och
Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
13. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
göra? Gå du till din faders profeter och till din moders
profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
i Moabs hand!»
14. Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
15. Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren
spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
>1 Sam. 10,5.
16. Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
grop.
17. Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
edra övriga djur.
18. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
giva Moab i eder hand.
19. Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
stenar.»
20. Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
vatten.
>2 Mos. 29,39 f.
21. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
22. Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
23. Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i
strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
24. Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i
landet och slogo ytterligare moabiterna.
25. Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto
den
26. och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
27. Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då
drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.

Kapitel 4Elisa och änkans olja. Elisa hos sunemitiskan. Hennes son återuppväckt genom Elisa. »Döden i grytan.» Ett hundra män mättade av Elisa.
1. Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
och vill taga mina båda söner till trälar.
>3 Mos. 25,39 f. Matt. 18,25.
2. Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad
har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
huset än en flaska smörjelseolja.»
>1 Kon. 17,12 f.
3. Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
tomma kärl, men icke för få.
4. Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
det.»
5. Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren
om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
göt i.
6. Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet
kärl mer. Då stannade oljan av.
7. Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå
och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina
söner leva av det som bliver över.»

8. En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som
nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
ditöver, tog han in där och åt.
9. Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
10. Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
kan få taga in där, när han kommer till oss.»
11. Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
där.
12. Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
13. Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: ‘Se, du har
haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har
du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?’»
Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
14. Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi
svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
15. Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,
och hon stannade i dörren.
16. Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
icke din tjänarinna något sådant.»
>1 Mos. 18,10.
17. Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
den tid som Elisa hade sagt henne.

18. Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
till sin fader hos skördemännen.
19. Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»
Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
moder.
20. Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i
hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
21. Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
igen om honom och gick ut.
22. Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
sedan kommer jag strax tillbaka.»
23. Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju
varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»
24. Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
dig till.»
25. Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
>2 Kon. 2,25.
26. Skynda nu emot henne och fråga henne: ‘Allt står väl rätt till
med dig och med din man och med gossen?’» Hon svarade: »Ja.»
27. Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
mig få veta det.»
28. Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag
icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
29. Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
>Luk. 10,4.
30. Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde
med henne.
31. Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till
mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
vaknat upp.»
32. Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
hans säng.
33. Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
HERREN.
>Matt. 6,6. Apg. 9,40.
34. Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev
kroppen varm.
>1 Kon. 17,21 f. Apg. 20,10 f.
35. Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,
ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.
36. Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
han: »Tag din son.»
37. Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.

38. Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
åt profetlärjungarna.»
>2 Kon. 2,1. 6,1.
39. Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar
han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
dem.
40. Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart
de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
»Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.
41. Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i
grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

42. Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
>4 Mos. 18,31. Matt. 14,15 f. 15,32 f. Mark. 6,35 f. 8,1 f.
>Luk. 9,12 f. Joh. 6,5 f.
43. Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
säger HERREN: De skola äta och få över.
44. Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom
HERREN hade sagt.

Kapitel 5Naaman botad från spetälska genom Elisa. Gehasis oredlighet och hans straff.
1. Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort
anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade
HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men
spetälsk.
2. Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med
sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst
hos Naamans hustru.
3. Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i
Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
4. Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade:
»Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
5. Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till
konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter
silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
6. Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod
det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att
jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria
honom från hans spetälska.»
7. När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder
och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra
levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria
en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak
med mig.»
>5 Mos. 32,39. 1 Sam. 2,6.

8. Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit
sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga:
»Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till
mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
9. Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid
dörren till Elisas hus.
10. Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och
bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig
likt, och du skall bliva ren.»
>Joh. 9,7.
11. Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag
tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla
HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över
stället och så taga bort spetälskan.
12. Äro icke Damaskus’ floder, Abana och Parpar, bättre än alla
vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att
bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.
13. Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min
fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då
icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har
sagt till dig: ‘Bada dig, så bliver du ren’!
14. Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom
gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt,
friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.
>Luk. 4,27.

15. Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara
och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag
att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu
emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»
16. Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag
är, jag vill icke taga emot den.» Och fastän han enträget bad
honom att taga emot den, ville han icke.
17. Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få
så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära. Ty din tjänare
vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar,
utan allenast åt HERREN.
18. Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i
Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid
min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då
HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons
tempel.
19. Han sade till honom: »Far i frid.»

Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,
20. tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har
släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad
han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag vill skynda
efter honom och söka få något av honom.»
21. Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman. Men när Naaman såg
någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och
gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»
22. Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga:
‘Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig
från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två
högtidsdräkter.’»
23. Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.» Och han bad honom
enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog
fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina
tjänare, och dessa buro det framför honom.
24. Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade
det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.
25. Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade
Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din
tjänare har ingenstädes varit.»
26. Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var
med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det
nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock
olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och
tjänarinnor,
27. nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina
efterkommande för evigt?» Så gick denne ut ifrån honom, vit
såsom snö av spetälska.
>2 Mos. 4,6. 4 Mos 12,10.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

bibeln på svenska